Skrämmande akuellt om en ung massmördare

Jag är knappast den enda som denna helg tagit fram Lionel Shrivers roman Vi måste prata om Kevin. Den handlar om massmord på en skola. Berättare är den 16-årige mördarens mamma Eva Khatchadourian, som skriver brev till sin frånvarande make. Breven är fyllda av sorg och förtvivlan, men här finns också en torr humor. Man kan ana det var så här hon berättade för honom om vardagliga händelser, då innan livet oåterkalleligen förändrades.

Redan från födseln är det uppenbart att Kevin inte är som andra barn. Kanske är Eva inte heller som andra mammor. Hon var tveksam till att skaffa barn, men lät sig övertalas. Kevin tyr sig till pappan, som blundar för pojkens beteende och tar honom i försvar. ”Han är ju bara ett barn”. Mammans oro växer och hon misstänker att Kevin orsakar de olyckor som ständigt inträffar i hans närhet.

I breven ser hon tillbaka på deras liv tillsammans. Det goda liv de hade innan de fick barn, livet med barn och deras olika reaktioner på sonens beteende. Hon berättar om rättegången och om omgivningens reaktioner. Hon klandrar inte grannarna för att de trakasserar och fryser ut henne. Hon tycker inte att förtjänar annat som fostrat ett sådant barn. Hon har valt att bo kvar i det välmående villasamhället där sonens skola låg, bland annat för att kunna besöka sonen i fängelset. Självklart söker hon en förklaring till vad som fick honom att döda sina skolkamrater. I slutkapitlet frågar hon honom varför han gjorde det.

En fråga som inte har något svar, fast gärningsmannen är vid liv. I Newton, finns ingen att fråga. Föräldrarna och alla andra i det lilla samhället får leva med frågorna och saknaden. Det får även Adam Lanzas pappa och bror. Brodern pekades dessutom ut som mördare i världens alla medier i den första förvirringen efter dådet.

De har inte mycket tröst att hämta i Lionel Shrivers bok om de skulle läsa den. Men för andra är de läsvärd. Inte för att den ger tröst, utan för att den beskriver det ofattbara och för att den beskriver ett samhälle där detta kan hända. Men också för att den ger en inblick i en förälders förtvivlan över att ha ett barn som inte är som andra och över att ingen hör varningsklockorna.

Efter fredagens massmord vid  Sandy Hook Elementary har debatten om USA:s vapenlagar åter blossat upp.  Men kanske borde man också fundera över människorna som håller i vapnen och vad som driver dem. De unga frustrerade männen, som är avvikande, men som ingen vill se. En mamma till en pojke med psykiska problem tycker inte att vapenlagarna är den centrala frågan:

”Efter ännu en förfärlig nationell tragedi är det lätt att tala om vapen. Men det är dags att tala om psykiska sjukdomar”, skriver Liza Long, på den populärvetenskapliga sajten The Blue Review, Hon och Eva Khatchadourian hade nog förstått varandra.

Författaren

Lionel Shriver. Amerikansk författare och journalist, född 1957, som numera bor i London. Hon hade skrivit sex böcker innan hon fick sitt genombrott med We Need to Talk About Kevin, som kom ut 2003. Den svenska översättningen, som gjordes av Cajsa Mitchell, kom 2006. Boken har filmats, med Tilda Swinton och John C Reilly i rollerna som föräldrarna. Lionel Shriver är en stark kritiker av det amerikanske sjukvårdssystemet, som hon skildrat i den senaste boken som översatts till svenska Priset man betalar.

 

 

Många känner igen sig i Glaskupan

Häromdagen efterlyste Lena Dunham, skapare av succéserien Girls,  sina twitterföljares tankar om The Bell Jar, på svenska Glaskupan. Anledningen var att det snart är 50 år sedan Sylvia Plaths enda roman kom ut. Därmed är det också snart 50 år sedan Sylvia Plath dog. Den 11 februari 1963 begick hon självmord genom att stoppa huvudet i gasugnen medan hennes två barn sov i rummet bredvid.
Detta har i hög grad påverkat läsningen av romanen, som handlar om en ung kvinna Esther, som är smart och begåvad, men också psykiskt skör och försöker ta sitt liv. Glaskupan har starka självbiografiska drag. Liksom bokens huvudperson fick Sylvia Plath ett stipendium för att praktisera på ett modemagasin i New York, även den psykiska skörheten och självmordsförsöket har de gemensamt.

Men det är knappast för likheten med Sylvia Plaths liv, som generationer unga kvinnor har följt Esthers öden i 1950-talets könsstereotypa USA utan för att de känt igen sig själva. Det framgår också av svaren på Lena Dunhams twitterfråga. Många är på temat: Boken fick mig att förstå att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde.

Mitt eget exemplar är Fabers pocketupplaga inköpt i England 1975, året innan boken kom på svenska. Jag kommer inte ihåg hur jag hört talas om den. Men det kan inte vara ett impulsköp, omslaget är ju på intet vis köplockande. Antagligen var det en följd av mitt växande feministiska intresse och kanske också att jag hört talas om Sylvia Plaths liv, som fascinerade då och fortsätter att fascinera.

Jag minns boken inte bara som sorglig, utan också som bitvis rolig. Sylvia Plath är en skarp och stundtals skoningslös iakttagare av människor i sin omgivning.  För att skona de omskrivna försökte hennes mamma stoppa utgivningen av boken i USA. Där kom den ut först 1971. Mamman fick ge med sig eftersom man oroade sig för att bokens allt större ryktbarhet skulle ge upphov till piratutgåvor.

Men även om unga kvinnor i 1970-talets Sverige hade oändligt mycket större möjligheter än våra jämnåriga i 1950-talets USA kände jag igen mig i boken när jag läste den som 25-åring. Esther visar hur möjligheter också kan ge ångest för att man inte förmår ta dem till vara. Hennes upplevelser av att vara inlåst i depressionens glaskupa har jag lyckligtvis sluppit. Men jag delade hennes erfarenheter av att vara en duktig flicka med  höga betyg och höga förväntningar som samtidigt är socialt oerhört tafflig. Och lång, ibland pinsamt mycket längre än sina kavaljerer.

Sylvia Plaths verk har i hög grad kommit i skymundan av hennes liv, hennes sjävlmord och hennes status som feministisk ikon. Men hon var framför allt en mycket begåvad poet, vilket Caj Lundgren beskriver i en understreckare i SvD 2005. Kanske rent av mer begåvad än sin man Ted Hughes, som visserligen blev hyllad med priser och titlar, men som hela sitt liv fick leva i skuggan av första hustruns självmord. Månaderna innan hade han övergett henne för en annan kvinna. Ted Hughes avled i caner 1998. Hans sista diktsamling, The Birthday Letters, där han skriver om relationen till Sylvia Plath anses av många vara hans bästa.

Han och hans andra hustru tog hand om de två barnen, som fanns i rummet bredvid när deras mamma tog livet av sig. Frieda Hughes är idag författare och konstnär och bor sedan länge i Australien. Hon upprördes starkt över att familjens tragedi blev en film 2003 med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig i huvudrollerna. Nicholas Hughes, var marinbiolog med inriktning på laxar. Han begick självmord  i sitt hem i Alaska 2009.

Författaren:

Sylvia Plath: Född i Boston, Massachusetts 1932, död i London 1963. Efter collegestudierna fick hon ett stipendium för att studiera vid Cambridge där hon träffade den engelske poeten Ted Hughes. De gifte sig 1957 och fick två barn. Hon debuterade 1960 med diktsamlingen The Colossus. Hennes enda roman The Bell Jar (Glaskupan) kom ut i England kort före hennes död 1963. Den översattes av Christina Liljecrantz och kom ut på svenska första gången 1976 och i flera nyutgåvor sedan dess. 50-årsjubileet borde aktualisera en nyutgåva. Nu finns den bara att köpa i en samlingsbok med utländska klassiker. Sylvia Plaths mest kända dikter finns i samlingen Ariel, som gavs ut 1965. Den kom ut på svenska första gången i år i Jenny Tunedals och Jonas Ellerströms översättning.

 

En tidig förespråkare för LCHF

För si så där 40 år sedan var jag med en kompis och hälsade på hennes farmor. Hon höll på att sortera bland sina böcker och undrade om det var något vi ville ha. Jag tyckte det mest var en massa gammalt skräp, men av respekt för den gamla damen tog jag i alla fall en bok som jag tyckte såg rolig ut. Smakens fysiologi, hette den och var skriven av någon vid namn Brillat-Savarin.

Att det var en av den gastronomiska litteraturens klassiker, anade jag inte. Det dröjde tills jag långt senare blev matskribent innan jag insåg vilke skatt detta vara. ”Säg mig vad du äter och jag ska säga vem du är”, är ett av många talesätt som har sitt ursprung hos Brillat-Savarin. Så även denna aforism: Upptäckten av en ny maträtt bringar mer lycka till mänskligheten än upptäckten av en ny stjärna.

Smakens fysiologi (Physiologie du goût) har underrubriken ”Meditationer i transcendent gastronomi. En teoretisk, historisk och tidsenlig studie tillägnad de parisiska gastronomerna”.  Brillat-Savarin har ett såväl njutningsfullt som vetenskapligt förhållningssätt till sitt ämne. Här finns exempelvis ett kapitel om stekningens teori där kocken får rådet att inte långsteka i olivoljaoch att testa stektemperaturen genom att lägga en bit bröd i pannan för att se om det snabbt blir brunstekt och sprött. Råd som står sig väl än idag. Allt är inte lika handfast. Här finns också kapitel om exempelvis chokladens och kaffets ursprung samt om tryffelns erotiska egenskaper

Brillat-Savarin är heller inte obekant med de negativa följderna av bordets njutningar. Ett kapitel ägnas korpulensens orsaker ett annat hur denna åkomma ska botas.  ”Med korpulens menar jag det tillstånd av fettavlagring, under vilket lemmarna, utan att individen behöver vara sjuk, småningom tilltaga i omfång samt förlora sin ursprungliga form och harmoni”, tydliggör författaren.

När det gäller vad man ska göra åt saken ansluter sig Brillat-Savarin till LCHF- och GI-förespråkarna.  ”En mer eller mindre sträng avhållsamhet från allt vad mjöl- eller stärkelserik föda heter måste leda till att fetman avtar”, är hans slutsats. Steken, salladen och grönsakerna får godkänt, men han tillägger: ”Ni bör misstro alla krokaner”. Ett annat råd är: "Undvik öl som pesten." Skulle man inte lyckas följa dessa råd finns även ett kapitel om hur man kan använda gördel. En sådan "omsluter magen och håller den inom behöriga gränser”.

Smakens fysiologi bjuder åtskilligt av nöjsam läsning om mat och ätande. Både det man känner igen som bestående sanningar om hur man bäst tar tillvara smaken i det som tillagas och sådant som hör till en sedan länge förgången tid. Så när jag nu likt min kompis farmor för 40 år sedan ska gallra bland mina böcker får Brillat-Savarain vara kvar.

Författaren:

Jean Anthelme Brillat-Savarin,  1755 – 1826, var till yrket advokat ochp olitiker. Smakens fysiologi utkom på franska första gången 1825. Brillat-Savarin hade ett spännande liv. Revolutionsåret 1789 valdes han till deputerad inationalförsamlingen. Efter franska revolutionen flydde han till Schweiz och därefter till Amerika, där han försörjde sig som lärare i franska och som musiker i en teaterorkester i New York. 1796 återvände han till Frankrike där han levde ett gott liv. ”Ända till slutet ljuvt och lugnt, omgärdad av aktning och goda vänskapsförbindelser” enligt förordet till 1924 års svenska upplaga.

 

När livet var vällingfläckat

Under småbarnsåren kan livet kännas rätt vällingfläckat. Också när man tar på sig jobbkläder för att ge sig ut i vuxenlivet finns fläckarna där. Ibland högst påtagligt som vita stänk på kläderna. Ibland i form av själslig oro för att barnen inte har det bra. En och annan gång också i form av dåligt samvete för att man tycker att det är rätt skönt att vara ifrån de älskade telningarna och i lugn och ro kunna dricka en kopp kaffe vid skrivbordet eller avsluta ett samtal utan att bli av avbruten.

Dagens småbarnsmammor kan följa andra mammors suckar och vedermödor på allehanda bloggar eller själva bidra. På bloggportalen.se finns 11 289 bloggar om föräldraskap och barn. Vi som fick barn i skiftet mellan 1970- och 1980-tal fick hämta vår igenkänning i Cecilia Hagens böcker. De första hette Några skvättar ur ett vällingfläckat liv (Förlags AB Marieberg) och kom ut 1981 med illustrationer av Björn Berg. Den innehöll korta och stilsäkra kåserier, med hög igenkänningsfaktor för oss stretade fram med ungefär jämngamla barn.

Till exempel i en text som beskriver de nattliga rörelser som sker i en familj där alla fem till att börja med snusar gott i varsin säng i fyra olika rum. Men så bryts friden av ett vrål, som tystas i föräldrasängens gemenskap. Sedan av ännu ett barnskrik och så är de plötsligt fyra i dubbelsängen. Trängseln får föräldrarna att söka alternativa sängplatser dit barnen också söker sig . Men hur det än är ligger alla fyra i dubbelsängen när väckarklockan ringer. Piggast på mornarna är tolvåringen som sovit ostört i sin egen säng hela natten. Mamman avundas honom en stund men tänker:

”Att sova lugnt om natten (…) det måste vara ofattbart ödsligt och tomt och kallt och framför allt förskräckligt enahanda”.

God nattsömn ger heller inte underlag för kåserier. Men Cecilia Hagen har fortsatt att lagom självutlämnande och med gott humör skildra sin generations erfarenheter. Barnen räckte till ytterligare ett par kåserisamlingar. Sedan blev det några års paus och barnaåren var definitivt över. Då kom Kulla-Gulla i övergångsåldern 1994.

Senaste boken kom 2008 och hade titeln Kulla-Gulla stretar vidare. Och det gör vi ju. Vi som fick barn när föräldraledigheten var åtta-nio månader. När en dagisplats var en ynnest som de lyckliga och ihärdiga beviljades av kommunen efter lång väntan. En väntan som klarades med svart dagmamma. Vi som nu är i eller närmar oss pensionsåldern och gör vad vi kan för att underlätta vardagsslitet för barnen som en gång vällingfläckade våra liv och som nu själva befinner sig i den fasen av livet.

Författaren:

Cecilia Hagen. Journalist och författare, född 1945. Hon började sin journalistkarriär på Veckojournalen och har sedan 1973 jobbat på Expressen. I ett av kåserierna beskriver hon ett morgonskift med polisringningar men Cecilia Hagen har nog inte haft många sådana mornar. Mest är känd för sina kåserier och krönikor samt för sina porträttintervjuer. Hon har gett ut 17 böcker. Förutom generationsskildringarna har hon framför allt skrivit om den svenska överklassen och om excentriska britter. Nästa år kommer Kulla-Gullas lilla lila. Vi blir bara bättre med åren, som beskrivs som ett manifest för blivande pensionärer.

En receptsamling för poesihyllan

Kokböcker bär ofta spår av matlagning i form av fettfläckar och annat. Några sådana spår finns inte i Poeternas kokbok (FIB:s lyrikklubb 1981). Men så är det inte bara en receptsamling utan också en diktsamling. Dikterna och recepten är skrivna och valda av några av våra främsta författare.

”Vi lät helt enkelt en brokig skara poeter – några är inte ens poeter i litteraturvetenskaplig mening – representera sig själva som författare, läsare och kockar, därigenom att de fick bidraga med var sitt tredelat bidrag till denna bok: en del egna texter – så många fina nyskrivna sidor! – en del andras texter – skrivna varsomhelst och närsomhelst – samt några recept – enkelt och svårt, ätligt eller ej, men tillagningsbart”, skriver samlingens redaktörer Östen Sjöstrand och Jacques Werup i förordet.

Av detta har blivit en synnerligen aptitlig litterär soppa med bidrag från såväl Yoko Ono (Tunafish Sandwich Piece) som Gajus Petronius (Kalaset hos Trimalchio). Bland de medverkande poeterna finns många som inte längre är bland oss, till exempel Artur Lundkvist, Maria Wine, Werner Aspenström och Sun Axelsson. Junioren i sällskapet är Niklas Rådström, född1953.

Recepten innehåller såväl handfasta tips om hur man stekerströmming och gör en potatisgratäng, som mer udda rätter, som detta recept från Johannes Edfelt, som återges i sin helhet:

”Koka ett kalvhuvud i 4½ timme. Stek en svan i 6 timmar. Tag ur kalvhjärnan och blanda den med svanköttet. Peppra och salta rikligt. Den som ätit denna rätt vill nog sedan inte äta något annat”.

Poeternas egna bidrag till samlingen handlar i hög grad om njutningar, såväl ätbara som i annan form som  i Lasse Söderbergs tvåstrofersdikt Morgon med Beatrice.

Doften av kaffe väckte mig.

Du var naken som gryningen.

 Maten fungerar också som bärare av minnen i många dikter, till exempel i Hasse Alfredsons bidrag Lärkor och kåldolmar, där han återger en dröm från lumpartiden:

Sommardagari bersån

elsass-vin och smultronstrån
knäckebröd, där smöret rinner
genom hålen och försvinner
under abborrar (meunière)
som vi själva fångat där
kåldolmar ochnypotäter…
Och jag ÄTER!

Poseihyllan är nog rätta platsen för denna ännu fläckfriaoch annorlunda kokbok.

 

Den fulländade bröllopspresenten

På 1970-talet stod äktenskapet inte särskilt högt i kurs. Men trots allt var det ju praktiskt att gifta sig. Man slapp skriva inbördes testamente och behövde inte gå till socialkontoret för att få faderskapet bekräftat. Så vi var några stycken som trots allt gifte oss, utan större åthävor jämfört med många av dagens bröllop. För egen del var jag gravid i sjätte månaden och klädd i marinblå velourklänning. Brudgummen hade manchesterkostym och saknade slips. I den tidsandan var Dr Th.H.Van de Veldes Det fulländade äktenskapet en perfekt bröllopspresent. En ironisk blinkning åt äktenskapet som institution samtidigt som den bjöd på många skratt.

Dr Van de Velde skulle nog förvånas av skratten. Han tog sin uppgift mycket allvarligt. Boken som har undertiteln En studie i samlevnadens fysiologi och teknik, är på 330 faktaspäckade  sidor. Han beskriver den som en handbok i äktenskapligt vetande. Uppvenbarligen fyllde den en funktion. Boken översattes till en mängd språk och sålde mer än en halv miljon exemplar, trots att den förbjöds både av katolska kyrkan och av de tyska nazisterna. Dock tror jag att den hade en undanskymd plats i de flesta hem. Den engelskspråkiga versionen av Wikipedia konstaterar lite förvånat att den till och med i det socialdemokratiska och protestantiska Sverige ansågs som pornografisk och olämplig för unga ända in på 60-talet.

”Det är en plikt och en nödvändighet att visa vägen för alla dem, vars lidanden man kan lindra och vars glädje man kan mångdubbla”, skriver den holländske doktorn i förordet till boken som han gav ut 1926 och som kom på svenska fem år senare.

Van der Velde är oerhört grundlig. Mannens och kvinnans sexualfysiologi och anatomi beskrivs ingående. Därefter beskrivs könsumgängets fyra delar: förspel, kärlekslek, könsförening och efterspel. Framför allt i ord,men här finns också kurvor exempelvis en för ”coitus med oerfaren kvinna utan tillräcklig förberedelse”. Den kurvan är ingen höjdare, bättre ser det ut om coitus föregås av kärlekslek. Avslutningsvis har han ett kapitel om hygien.

 Det är med DrTh. HVan de Velde lite som med Lotta Svärd, han tål att skrattas åt men hedras väl ändå. Skrattas åt för hans mångordighet och hans högstämdhet, hedras för sin strävan att ge upplysning i en tid när det inte pratades mycket om sex. Allt i det goda syftet att äkta makar skulle lära sig att njuta av varandra så att äktenskapet består och kanske rent av blir fulländat.

Det har nu gått drygt 34 år sedan bröllopet där vi fick Det fulländade äktenskapet i present. Dr Th. H Van de Velde har haft mycket liten del i att äktenskapet bestått och varit gott. I sanningens namn har han varit en hyllvärmare, men han får nog ändå följa med när bokhyllorna får en ny plats. Det känns som om det skulle vara att utmana ödet att göra sig av med honom.

Författaren:
Theodoor Hendrik van de Velde, 1873-1937, nederländsk läkare och gynekolog.  1926 publicerade han Het volkomen huwelijk (Det fulländade äktenskapet), en studie i äktenskapets fysiologi och teknik. Uppföljaren på tyska, Die Abneigung in der Ehe, som kom två år senare, handlade om motviljan inom äktenskapet, dess uppkomst och bekämpande,.

En kvinnlig blandning av sött och salt

Än lever dagstidningarna men vissa kategorier av innehåll är redan tämligen utdöda. Dit hör kåserierna,vilket nog i hög grad har att göra med att de lätta sidorna där de publicerades har försvunnit. I stället har vi fått krönikor, men där handlar det snarare om att uttrycka åsikter än att vara rolig.

”Ett kåseri ska i första hand vara roligt, tänkt att framkalla skratt eller leenden”, konstaterade Lena Persson, som var redaktör för antologin Damkonfektoch salta bönor. Kvinnliga kåserier från Fanny Alving till Kajsa Olsson som kom ut 1991 på Eva Bonniers förlag.

Kåseriskrivandet har aldrig stått särskilt högt i kurs på redaktionerna. Däremot var det ofta populärt hos läsarna. De bra kåsörerna var inte sällan folkkära och kunde få ett personligt förhållande till sina läsare som var få andra journalister förunnat. Red Top, Eld, Cello och Ehrenmark var vad som idag skulle kallas starka varumärken. Något de bland annat kunde utnyttja genom att sälja kåseriböcker till jul som förstärkning till hushållskassan.

De riktigt tunga kåsörsnamnen har allt sedan kåserier började förekomma i tidningarna mot slutet av 1800-talet varit män, möjligen med undantag för Bang, Barbro Alving. Kvinnorna har varit mer i bakgrunden,men har under årens lopp i hög grad bidragit till att förnya genren, konstaterar Lena Persson i förordet.

I boken samlas kåserier från ett 70-tal författare, som utgör 90 år av kvinnligt skrivande med skärpa och humor. Ett stycke kultur- och tidningshistoria men framför allt en mycket rolig bok, skrev jag i recensionen i VLT.

Bland det som roade mest var Bangs beskrivning av kåsörens eviga kamp för att hitta ämnen och Marianne Hööks satiriska skildring av Bofors omtanke om älgarna på provskjutningsbanan. De äldre kåserierna har fått en patina,som ännu inte har förärats de damer som beskrev 1990-talsverkligheten. De känns idag mest smågnälliga. Men om någon får för sig att ge ut en samling om ytterligare 20 år fnittrar man kanske lika glatt åt Bodil Malmstens postlådeirritation som åt Alma Söderhjelms varning från 1931 för den alltmer utbredda radioterrorn.

Författaren:

Lena Persson 1944-1999. Journalist, dramatiker med mera. Inte minst var hon engagerad i olika projekt där kvinnor och kvinnligt skapande lyftens fram. FörutomD amkonfekt och Salta bönor, bland annat Kvinnokalender 1977-87, Fnitter-böcker och antologin Folkhemsprinsessorna. Hon skrev också revytexter, bland annat Alice Babs bor inte längre här, samt radiorecensioner i Dagens Nyheter.

 

Mera vackert än djupsinnigt om exotisk resa






Kanske har den en gång haft ett skydds-
omslag men idag ser Flyg mot soluppgången ut så här

De beskriver sig själva som två herrar ”av mycket liten djupsinnighet”. Herrarna i fråga är tecknaren Gunnar Brusewitz, som nog många fortfarande kommer ihåg, och den mer bortglömde skribenten och folkbildaren Gustaf Näsström. De fick våren 1956  ”singla iväg” på en hastigt påkommen månadslång reportageresa i Fjärran Östern. Resan kom så hastigt på att de inte hann läsa något om de platser de skulle besöka. Men det var inget problem, de förlitade sig på kollegor på plats och ägnade sig åt ”lust och lättsinne bara”. Av detta åstadkom de en bok som inte hade några andra pretentioner än att vara vacker.

Boken fick titeln Flyg mot soluppgången” och skildrar deras besök i Bangkok, Hongkong och Japan. Från början hade de tydligen också tänkt sig att skildra flygresorna, som i mitten av 50-talet var något mycket exklusivt. Men de kunde strax konstatera att långa flygresor inte ger mycket stoff till berättande.

”Ingenting går så snabbt som att flyga, ingenting går heller så långsamt. Det är som att ligga nerpackad i en koffert där inget händer, skriver Gustaf Näsström medan Gunnar Brusewitz gör en oinspirerad teckning av en flygplansvinge. Denna sanning får väl sägas gälla fortfarande även om det idag tar 11 timmar att flyga direkt Stockholm – Bangkok, medan de fick hålla på i 40 timmar med åtskilliga mellanlandningar.

När de väl är framme är både skribent och tecknare desto mer inspirerade. De är goda iakttagare och beskriver väl vad de ser i ord och bild. Här ges inga kommentarer eller analyser men många goda ögonblicksbilder, som är intressanta att ta del av också 55 år senare. Utgångspunkten är att de är gäster i en främmande värld och delar med sig av vad de ser till läsare som inte har en chans att komma dit.

Bangkok beskrivs som Österns Venedig. Flickan som ror deras gondolliknande farkost är vacker som en pensé om än med en cigarett i munnen. De besöker såväl opiumhålor som tempel i ”det öppet och hjärtligt lättfärdiga Bangkok”. Jämfört med detta framstår Hongkong som västerländskt även om de helst dröjer sig i de kinesiska kvarteren, som ju gör sig bäst på bild.

Merparten av boken ägnas Japan där de inte bara besöker Tokyo utan också landsbygden och kejsarstaden Kyoto samt Hiroshima, där atombombsoffer säljer ”allsköns skräckminnen” åt turisterna. Naturligtvis saknas heller vare sig geishor eller pärlfiskare. Avslutningskapitlet ägnas berget Fuji vederbörligen avbildat av Gunnar Brusewitz. Tveklöst är det en vacker bok dessa herrar av mycket liten djupsinnighet åstadkommit

Författarna:

Gustaf Näsström. 1899-1979. Författare, kulturjournalist och folkbildare. Han beskrivs som en vetenskaplig mångsysslare. Bland annat gav han ut den historiska bilderboken Forna dagars Sverige. Ett verk på 1200 sidor med lika många bilder. Han var också TV-pionjär och gjorde 1957-59 tillsammans Lennart Ehrenborg, TV:s första serie kulturdokumentärer, Liv och Leverne i Gamla Sverige - en kuturhistorisk rhapsodi.

Gunnar Brusewitz. 1924-2004, Författare, konstnär och tecknare. Välkänd inte bara för sina många naturböcker utan också som en i gänget i naturprogrammen från Korsnäsgården, som SvT sände 1961-1980.  Han har också gjort frimärken och åren 1963-1988 utformade han diplomet till Nobelpristagaren i litteratur.

Inte rädd att flyga men för åldrandet



När Erika Jongs Rädd för 50 kom ut på svenska  1995 hade jag fem år kvar till denna ödesmättade födelsedag. Eftersom jag som så många andra läst Rädd att flyga i ungdomen, var det självklart att följa henne även i medelåldern.

”Jag skriver den här boken utifrån ett tillstånd av självförsoning, renande vrede och rått flatskratt”, meddelar hon i förordet.

Det är ingen dålig blandning för att skapa en läsvärd bok i bekännelsegenren. Hon har tveklöst humor och bjuder generöst på sin familjehistoria. Hon är uppvuxen i en judisk familj på Manhattan. Flera familjemedlemmar skulle passa bra i en tidig Woody Allen-film. Hennes vrede gäller framför allt kvinnors underläge. Det som präglade hennes mors generation, så att de aldrig fick tillfälle att utveckla sin fulla kapacitet och som därför fick svårt att acceptera döttrarnas framgångar. Detta gör i sin tur att döttrarna får svårt både med sina mammor och med självkänslan.

Erica Jongs relation till sin egen dotter, som hon fick relativt sent i livet och firade sin 50-årsdag med, är annorlunda.
”Det jag helst skulle vilja ge min dotter är frihet. Och det är någonting som måste ges genom exempel, inte med utgjutelser. Frihet är en lång lina, ett tillstånd att bli annorlunda än sin mor och ändå bli älskad”, skriver hon.

Erica Jong bjuder på egna tillkortakommanden och framgångar. Inte minst på det sexuella området. Hon kommer för alltid att vara kvinnan som skapade uttrycket det knapplösa knullet. ”Mitt rykte är ett snuskigt skämt”, konstaterar hon i den gravt åldersneurotiska inledningen. Jag var inte lika drabbad av denna neuros. Men så är utseendefixeringen också betydligt mindre på gatorna i Västerås än i New York.

 Kanske är det därför jag aldrig var särskilt rädd för 50, eller 60 heller för den delen. Samma år jag fyllde 60 kom Erica Jong med en ny självbiografi ”Förföra demonen. Att skriva för livet”. , även den på Norstedts.  Den finns inte i min bokhylla och jag saknar den inte. Jag kanske har kommit till samma slutsats som hon själv, enligt recensionerna: Att det finns intressantare människor än Erica Jong.

 Författaren: Erica Jong. Född i New York 1942. Debuterade med diktsamlingen Fruit & Vegetables 1972. Två år senare kom Rädd att flyga, som gjorde henne världsberömd. Den kom i svensk nyutgåva 2010 med förord av Maria Sveland. Erica Jong har därutöver kommit med nio romaner. Den senaste Sapphos Leap från 2003 finns inte på svenska. Det gör däremot självbiografin Förföra demonen. Att skriva för livet, som kom på svenska 2010 och lanserades stort i samband med att Erica Jong besökte Sverige och Bokmässan.

 

70-talsvardag med hög igenkänning

Boken heter En trekant och på baksidestexten talas om att Mette åtrås av två män. Risken finns att

associationerna leder lite fel. Åtrån är av två helt skilda slag. Den ena som åtrår Mette är Lill-Holger, en ettåring som ännu ammas. Den andre är Anton, hennes man. Som vanligt i småbarnsfamiljer är det svårt för den äktenskapliga åtrån att få utrymme.

Dea Trier Mörchs En trekant är en vardagsskildring från
1970-talet med hög igenkänningsfaktor för dagens små-
barnsföräldrar.
-

Dea Trier Mörch har gjort ett utsnitt av en fredagskväll i Köpenhamn i slutet av 1970-talet. Här händer egentligen ingenting och framför allt händer inte det som Anton och Mette helst av allt vill ska hända. Denna fredagskväll skildras i detalj utan dramatik. Allt ifrån att Mette cyklar hem genom Köpenhamn med Lill-Holger på pakethållaren och nästan tappar balansen. Följt av fotogenköp, Antons hemkomst, bebistvätt, nattning, matlagning, en liten schism om arbetsfördelningen, tvättning i balja på golvet, sänggåendet, där de förslösar tiden på att läsa Tarzan, Lill-Holgers uppvaknande, blöjbyte och amning. Till slut ger de upp och ger sig ut på en promenad med barnvagnen i stället.

En trekant kom ut 1978 på Tidens förlag och är en illustrerad novell med ett onumrerat antal sidor. Här finns en hel del tidsmarkörer. Till exempel en affisch med texten ”Fackeltåg – nu sätter vi stopp för Barsebäck”, palestinasjal, röda träskostövlar och klut runt huvudet och att pappan röker i sängen medan barnet ammas. Men även om detta är lite smålustigt med 35 års distans ligger novellens värde i dess allmängiltighet. Även om dagens småbarnsföräldrar inte badar i balja med golvet täckt av tidningar eller tycker att mandelris är höjden av exotism i matväg så är svårigheten att få ihop livets alla delar och hålla kärleken vid liv densamma. Lite rart att läsa om, i synnerhet om man gick igenom detta samma år som boken kom ut och nu kan se på det med lite distans.

Författaren:

Dea Trier Mörch, 1941-2001. Dansk grafiker och författare.
Hon började som bildkonstnär och var med att bilda konstnärskollektivet Røde Mor, som var en del av den danska proggrörelsen. Mot slutet av 1960-talet över till att skriva böcker, som hon illustrerade med egna bilder. Sitt genombrott fick hon med boken Vinterbarn (1977), som handlade om en grupp födande kvinnor på Rigshospitalet. Moderskapet gjorde henne till författare och hon skrev aldrig om något hon inte hade egen erfarenhet av, enligt nekrologen i tidningen Politikken. Hennes styrka var förmågan att skildra det nära och allmänna utan att bli banal, vilket En trekant är gott exempel på i miniatyrformat.

Nästa bloggpost:
Erica Jongs självbiografiska Rädd för 50 från 1995.

Varför denna blogg

Bokslukaråldern var ett begrepp nör jag var barn. Det var då barn inte hade så mycket annat att göra än att försjunka i böcker under sommarlov och kvällar. För min del har bokslukaråldern aldrig tagit slut. Jag har fortsatt att läsa, mest skönlitteratur med tonvikt på berättelser. Min man är också en hängiven bokläsare, även om ha läsning har tonvikt på facklitteratur. Det har lett till att vårt hus, som vi flyttade in i 1978, är fyllt av bokhyllor. Men nu har vi bestämt oss för att flytta till lägenhet och måste rensa rejält. Här kommer jag att berätta om en del av det vi hittat i hyllorna och som förtjänar ett bättre öde än att bli helt bortglömt.