Skrämmande akuellt om en ung massmördare

Jag är knappast den enda som denna helg tagit fram Lionel Shrivers roman Vi måste prata om Kevin. Den handlar om massmord på en skola. Berättare är den 16-årige mördarens mamma Eva Khatchadourian, som skriver brev till sin frånvarande make. Breven är fyllda av sorg och förtvivlan, men här finns också en torr humor. Man kan ana det var så här hon berättade för honom om vardagliga händelser, då innan livet oåterkalleligen förändrades.

Redan från födseln är det uppenbart att Kevin inte är som andra barn. Kanske är Eva inte heller som andra mammor. Hon var tveksam till att skaffa barn, men lät sig övertalas. Kevin tyr sig till pappan, som blundar för pojkens beteende och tar honom i försvar. ”Han är ju bara ett barn”. Mammans oro växer och hon misstänker att Kevin orsakar de olyckor som ständigt inträffar i hans närhet.

I breven ser hon tillbaka på deras liv tillsammans. Det goda liv de hade innan de fick barn, livet med barn och deras olika reaktioner på sonens beteende. Hon berättar om rättegången och om omgivningens reaktioner. Hon klandrar inte grannarna för att de trakasserar och fryser ut henne. Hon tycker inte att förtjänar annat som fostrat ett sådant barn. Hon har valt att bo kvar i det välmående villasamhället där sonens skola låg, bland annat för att kunna besöka sonen i fängelset. Självklart söker hon en förklaring till vad som fick honom att döda sina skolkamrater. I slutkapitlet frågar hon honom varför han gjorde det.

En fråga som inte har något svar, fast gärningsmannen är vid liv. I Newton, finns ingen att fråga. Föräldrarna och alla andra i det lilla samhället får leva med frågorna och saknaden. Det får även Adam Lanzas pappa och bror. Brodern pekades dessutom ut som mördare i världens alla medier i den första förvirringen efter dådet.

De har inte mycket tröst att hämta i Lionel Shrivers bok om de skulle läsa den. Men för andra är de läsvärd. Inte för att den ger tröst, utan för att den beskriver det ofattbara och för att den beskriver ett samhälle där detta kan hända. Men också för att den ger en inblick i en förälders förtvivlan över att ha ett barn som inte är som andra och över att ingen hör varningsklockorna.

Efter fredagens massmord vid  Sandy Hook Elementary har debatten om USA:s vapenlagar åter blossat upp.  Men kanske borde man också fundera över människorna som håller i vapnen och vad som driver dem. De unga frustrerade männen, som är avvikande, men som ingen vill se. En mamma till en pojke med psykiska problem tycker inte att vapenlagarna är den centrala frågan:

”Efter ännu en förfärlig nationell tragedi är det lätt att tala om vapen. Men det är dags att tala om psykiska sjukdomar”, skriver Liza Long, på den populärvetenskapliga sajten The Blue Review, Hon och Eva Khatchadourian hade nog förstått varandra.

Författaren

Lionel Shriver. Amerikansk författare och journalist, född 1957, som numera bor i London. Hon hade skrivit sex böcker innan hon fick sitt genombrott med We Need to Talk About Kevin, som kom ut 2003. Den svenska översättningen, som gjordes av Cajsa Mitchell, kom 2006. Boken har filmats, med Tilda Swinton och John C Reilly i rollerna som föräldrarna. Lionel Shriver är en stark kritiker av det amerikanske sjukvårdssystemet, som hon skildrat i den senaste boken som översatts till svenska Priset man betalar.

 

 

Många känner igen sig i Glaskupan

Häromdagen efterlyste Lena Dunham, skapare av succéserien Girls,  sina twitterföljares tankar om The Bell Jar, på svenska Glaskupan. Anledningen var att det snart är 50 år sedan Sylvia Plaths enda roman kom ut. Därmed är det också snart 50 år sedan Sylvia Plath dog. Den 11 februari 1963 begick hon självmord genom att stoppa huvudet i gasugnen medan hennes två barn sov i rummet bredvid.
Detta har i hög grad påverkat läsningen av romanen, som handlar om en ung kvinna Esther, som är smart och begåvad, men också psykiskt skör och försöker ta sitt liv. Glaskupan har starka självbiografiska drag. Liksom bokens huvudperson fick Sylvia Plath ett stipendium för att praktisera på ett modemagasin i New York, även den psykiska skörheten och självmordsförsöket har de gemensamt.

Men det är knappast för likheten med Sylvia Plaths liv, som generationer unga kvinnor har följt Esthers öden i 1950-talets könsstereotypa USA utan för att de känt igen sig själva. Det framgår också av svaren på Lena Dunhams twitterfråga. Många är på temat: Boken fick mig att förstå att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde.

Mitt eget exemplar är Fabers pocketupplaga inköpt i England 1975, året innan boken kom på svenska. Jag kommer inte ihåg hur jag hört talas om den. Men det kan inte vara ett impulsköp, omslaget är ju på intet vis köplockande. Antagligen var det en följd av mitt växande feministiska intresse och kanske också att jag hört talas om Sylvia Plaths liv, som fascinerade då och fortsätter att fascinera.

Jag minns boken inte bara som sorglig, utan också som bitvis rolig. Sylvia Plath är en skarp och stundtals skoningslös iakttagare av människor i sin omgivning.  För att skona de omskrivna försökte hennes mamma stoppa utgivningen av boken i USA. Där kom den ut först 1971. Mamman fick ge med sig eftersom man oroade sig för att bokens allt större ryktbarhet skulle ge upphov till piratutgåvor.

Men även om unga kvinnor i 1970-talets Sverige hade oändligt mycket större möjligheter än våra jämnåriga i 1950-talets USA kände jag igen mig i boken när jag läste den som 25-åring. Esther visar hur möjligheter också kan ge ångest för att man inte förmår ta dem till vara. Hennes upplevelser av att vara inlåst i depressionens glaskupa har jag lyckligtvis sluppit. Men jag delade hennes erfarenheter av att vara en duktig flicka med  höga betyg och höga förväntningar som samtidigt är socialt oerhört tafflig. Och lång, ibland pinsamt mycket längre än sina kavaljerer.

Sylvia Plaths verk har i hög grad kommit i skymundan av hennes liv, hennes sjävlmord och hennes status som feministisk ikon. Men hon var framför allt en mycket begåvad poet, vilket Caj Lundgren beskriver i en understreckare i SvD 2005. Kanske rent av mer begåvad än sin man Ted Hughes, som visserligen blev hyllad med priser och titlar, men som hela sitt liv fick leva i skuggan av första hustruns självmord. Månaderna innan hade han övergett henne för en annan kvinna. Ted Hughes avled i caner 1998. Hans sista diktsamling, The Birthday Letters, där han skriver om relationen till Sylvia Plath anses av många vara hans bästa.

Han och hans andra hustru tog hand om de två barnen, som fanns i rummet bredvid när deras mamma tog livet av sig. Frieda Hughes är idag författare och konstnär och bor sedan länge i Australien. Hon upprördes starkt över att familjens tragedi blev en film 2003 med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig i huvudrollerna. Nicholas Hughes, var marinbiolog med inriktning på laxar. Han begick självmord  i sitt hem i Alaska 2009.

Författaren:

Sylvia Plath: Född i Boston, Massachusetts 1932, död i London 1963. Efter collegestudierna fick hon ett stipendium för att studiera vid Cambridge där hon träffade den engelske poeten Ted Hughes. De gifte sig 1957 och fick två barn. Hon debuterade 1960 med diktsamlingen The Colossus. Hennes enda roman The Bell Jar (Glaskupan) kom ut i England kort före hennes död 1963. Den översattes av Christina Liljecrantz och kom ut på svenska första gången 1976 och i flera nyutgåvor sedan dess. 50-årsjubileet borde aktualisera en nyutgåva. Nu finns den bara att köpa i en samlingsbok med utländska klassiker. Sylvia Plaths mest kända dikter finns i samlingen Ariel, som gavs ut 1965. Den kom ut på svenska första gången i år i Jenny Tunedals och Jonas Ellerströms översättning.