tisdag 30 oktober 2012

Den fulländade bröllopspresenten


På 1970-talet stod äktenskapet inte särskilt högt i kurs. Men trots allt var det ju praktiskt att gifta sig. Man slapp skriva inbördes testamente och behövde inte gå till socialkontoret för att få faderskapet bekräftat. Så vi var några stycken som trots allt gifte oss, utan större åthävor jämfört med många av dagens bröllop. För egen del var jag gravid i sjätte månaden och klädd i marinblå velourklänning. Brudgummen hade manchesterkostym och saknade slips. I den tidsandan var Dr Th.H.Van de Veldes Det fulländade äktenskapet en perfekt bröllopspresent. En ironisk blinkning åt äktenskapet som institution samtidigt som den bjöd på många skratt.

Dr Van de Velde skulle nog förvånas av skratten. Han tog sin uppgift mycket allvarligt. Boken som har undertiteln En studie i samlevnadens fysiologi och teknik, är på 330 faktaspäckade  sidor. Han beskriver den som en handbok i äktenskapligt vetande. Uppvenbarligen fyllde den en funktion. Boken översattes till en mängd språk och sålde mer än en halv miljon exemplar, trots att den förbjöds både av katolska kyrkan och av de tyska nazisterna. Dock tror jag att den hade en undanskymd plats i de flesta hem. Den engelskspråkiga versionen av Wikipedia konstaterar lite förvånat att den till och med i det socialdemokratiska och protestantiska Sverige ansågs som pornografisk och olämplig för unga ända in på 60-talet.

”Det är en plikt och en nödvändighet att visa vägen för alla dem, vars lidanden man kan lindra och vars glädje man kan mångdubbla”, skriver den holländske doktorn i förordet till boken som han gav ut 1926 och som kom på svenska fem år senare.
Van der Velde är oerhört grundlig. Mannens och kvinnans sexualfysiologi och anatomi beskrivs ingående. Därefter beskrivs könsumgängets fyra delar: förspel, kärlekslek, könsförening och efterspel. Framför allt i ord,men här finns också kurvor exempelvis en för ”coitus med oerfaren kvinna utan tillräcklig förberedelse”. Den kurvan är ingen höjdare, bättre ser det ut om coitus föregås av kärlekslek. Avslutningsvis har han ett kapitel om hygien.

 Det är med DrTh. HVan de Velde lite som med Lotta Svärd, han tål att skrattas åt men hedras väl ändå. Skrattas åt för hans mångordighet och hans högstämdhet, hedras för sin strävan att ge upplysning i en tid när det inte pratades mycket om sex. Allt i det goda syftet att äkta makar skulle lära sig att njuta av varandra så att äktenskapet består och kanske rent av blir fulländat.
Det har nu gått drygt 34 år sedan bröllopet där vi fick Det fulländade äktenskapet i present. Dr Th. H Van de Velde har haft mycket liten del i att äktenskapet bestått och varit gott. I sanningens namn har han varit en hyllvärmare, men han får nog ändå följa med när bokhyllorna får en ny plats. Det känns som om det skulle vara att utmana ödet att göra sig av med honom.
Författaren:
Theodoor Hendrik van de Velde, 1873-1937, nederländsk läkare och gynekolog.  1926 publicerade han Het volkomen huwelijk (Det fulländade äktenskapet), en studie i äktenskapets fysiologi och teknik. Uppföljaren på tyska, Die Abneigung in der Ehe, som kom två år senare, handlade om motviljan inom äktenskapet, dess uppkomst och bekämpande,.

söndag 28 oktober 2012

En kvinnlig blandning av sött och salt


Än lever dagstidningarna men vissa kategorier av innehåll är redan tämligen utdöda. Dit hör kåserierna,vilket nog i hög grad har att göra med att de lätta sidorna där de publicerades har försvunnit. I stället har vi fått krönikor, men där handlar det snarare om att uttrycka åsikter än att vara rolig.
”Ett kåseri ska i första hand vara roligt, tänkt att framkalla skratt eller leenden”, konstaterade Lena Persson, som var redaktör för antologin Damkonfektoch salta bönor. Kvinnliga kåserier från Fanny Alving till Kajsa Olsson som kom ut 1991 på Eva Bonniers förlag.
Kåseriskrivandet har aldrig stått särskilt högt i kurs på redaktionerna. Däremot var det ofta populärt hos läsarna. De bra kåsörerna var inte sällan folkkära och kunde få ett personligt förhållande till sina läsare som var få andra journalister förunnat. Red Top, Eld, Cello och Ehrenmark var vad som idag skulle kallas starka varumärken. Något de bland annat kunde utnyttja genom att sälja kåseriböcker till jul som förstärkning till hushållskassan.
De riktigt tunga kåsörsnamnen har allt sedan kåserier började förekomma i tidningarna mot slutet av 1800-talet varit män, möjligen med undantag för Bang, Barbro Alving. Kvinnorna har varit mer i bakgrunden,men har under årens lopp i hög grad bidragit till att förnya genren, konstaterar Lena Persson i förordet.
I boken samlas kåserier från ett 70-tal författare, som utgör 90 år av kvinnligt skrivande med skärpa och humor. Ett stycke kultur- och tidningshistoria men framför allt en mycket rolig bok, skrev jag i recensionen i VLT.
Bland det som roade mest var Bangs beskrivning av kåsörens eviga kamp för att hitta ämnen och Marianne Hööks satiriska skildring av Bofors omtanke om älgarna på provskjutningsbanan. De äldre kåserierna har fått en patina,som ännu inte har förärats de damer som beskrev 1990-talsverkligheten. De känns idag mest smågnälliga. Men om någon får för sig att ge ut en samling om ytterligare 20 år fnittrar man kanske lika glatt åt Bodil Malmstens postlådeirritation som åt Alma Söderhjelms varning från 1931 för den alltmer utbredda radioterrorn.

Författaren:
Lena Persson 1944-1999. Journalist, dramatiker med mera. Inte minst var hon engagerad i olika projekt där kvinnor och kvinnligt skapande lyftens fram. FörutomD amkonfekt och Salta bönor, bland annat Kvinnokalender 1977-87, Fnitter-böcker och antologin Folkhemsprinsessorna. Hon skrev också revytexter, bland annat Alice Babs bor inte längre här, samt radiorecensioner i Dagens Nyheter.

 

fredag 26 oktober 2012

Mera vackert än djupsinnigt om exotisk resa






Kanske har den en gång haft ett skydds-
omslag men idag ser Flyg mot soluppgången ut så här
De beskriver sig själva som två herrar ”av mycket liten djupsinnighet”. Herrarna i fråga är tecknaren Gunnar Brusewitz, som nog många fortfarande kommer ihåg, och den mer bortglömde skribenten och folkbildaren Gustaf Näsström. De fick våren 1956  ”singla iväg” på en hastigt påkommen månadslång reportageresa i Fjärran Östern. Resan kom så hastigt på att de inte hann läsa något om de platser de skulle besöka. Men det var inget problem, de förlitade sig på kollegor på plats och ägnade sig åt ”lust och lättsinne bara”. Av detta åstadkom de en bok som inte hade några andra pretentioner än att vara vacker.
Boken fick titeln Flyg mot soluppgången” och skildrar deras besök i Bangkok, Hongkong och Japan. Från början hade de tydligen också tänkt sig att skildra flygresorna, som i mitten av 50-talet var något mycket exklusivt. Men de kunde strax konstatera att långa flygresor inte ger mycket stoff till berättande.

”Ingenting går så snabbt som att flyga, ingenting går heller så långsamt. Det är som att ligga nerpackad i en koffert där inget händer, skriver Gustaf Näsström medan Gunnar Brusewitz gör en oinspirerad teckning av en flygplansvinge. Denna sanning får väl sägas gälla fortfarande även om det idag tar 11 timmar att flyga direkt Stockholm – Bangkok, medan de fick hålla på i 40 timmar med åtskilliga mellanlandningar.

När de väl är framme är både skribent och tecknare desto mer inspirerade. De är goda iakttagare och beskriver väl vad de ser i ord och bild. Här ges inga kommentarer eller analyser men många goda ögonblicksbilder, som är intressanta att ta del av också 55 år senare. Utgångspunkten är att de är gäster i en främmande värld och delar med sig av vad de ser till läsare som inte har en chans att komma dit.
Bangkok beskrivs som Österns Venedig. Flickan som ror deras gondolliknande farkost är vacker som en pensé om än med en cigarett i munnen. De besöker såväl opiumhålor som tempel i ”det öppet och hjärtligt lättfärdiga Bangkok”. Jämfört med detta framstår Hongkong som västerländskt även om de helst dröjer sig i de kinesiska kvarteren, som ju gör sig bäst på bild.

Merparten av boken ägnas Japan där de inte bara besöker Tokyo utan också landsbygden och kejsarstaden Kyoto samt Hiroshima, där atombombsoffer säljer ”allsköns skräckminnen” åt turisterna. Naturligtvis saknas heller vare sig geishor eller pärlfiskare. Avslutningskapitlet ägnas berget Fuji vederbörligen avbildat av Gunnar Brusewitz. Tveklöst är det en vacker bok dessa herrar av mycket liten djupsinnighet åstadkommit



Författarna:
Gustaf Näsström. 1899-1979. Författare, kulturjournalist och folkbildare. Han beskrivs som en vetenskaplig mångsysslare. Bland annat gav han ut den historiska bilderboken Forna dagars Sverige. Ett verk på 1200 sidor med lika många bilder. Han var också TV-pionjär och gjorde 1957-59 tillsammans Lennart Ehrenborg, TV:s första serie kulturdokumentärer, Liv och Leverne i Gamla Sverige - en kuturhistorisk rhapsodi.
Gunnar Brusewitz. 1924-2004, Författare, konstnär och tecknare. Välkänd inte bara för sina många naturböcker utan också som en i gänget i naturprogrammen från Korsnäsgården, som SvT sände 1961-1980.  Han har också gjort frimärken och åren 1963-1988 utformade han diplomet till Nobelpristagaren i litteratur.

tisdag 23 oktober 2012

Inte rädd att flyga men för åldrandet



När Erika Jongs Rädd för 50 kom ut på svenska  1995 hade jag fem år kvar till denna ödesmättade födelsedag. Eftersom jag som så många andra läst Rädd att flyga i ungdomen, var det självklart att följa henne även i medelåldern.
”Jag skriver den här boken utifrån ett tillstånd av självförsoning, renande vrede och rått flatskratt”, meddelar hon i förordet.

Det är ingen dålig blandning för att skapa en läsvärd bok i bekännelsegenren. Hon har tveklöst humor och bjuder generöst på sin familjehistoria. Hon är uppvuxen i en judisk familj på Manhattan. Flera familjemedlemmar skulle passa bra i en tidig Woody Allen-film. Hennes vrede gäller framför allt kvinnors underläge. Det som präglade hennes mors generation, så att de aldrig fick tillfälle att utveckla sin fulla kapacitet och som därför fick svårt att acceptera döttrarnas framgångar. Detta gör i sin tur att döttrarna får svårt både med sina mammor och med självkänslan.
Erica Jongs relation till sin egen dotter, som hon fick relativt sent i livet och firade sin 50-årsdag med, är annorlunda.
”Det jag helst skulle vilja ge min dotter är frihet. Och det är någonting som måste ges genom exempel, inte med utgjutelser. Frihet är en lång lina, ett tillstånd att bli annorlunda än sin mor och ändå bli älskad”, skriver hon.

Erica Jong bjuder på egna tillkortakommanden och framgångar. Inte minst på det sexuella området. Hon kommer för alltid att vara kvinnan som skapade uttrycket det knapplösa knullet. ”Mitt rykte är ett snuskigt skämt”, konstaterar hon i den gravt åldersneurotiska inledningen. Jag var inte lika drabbad av denna neuros. Men så är utseendefixeringen också betydligt mindre på gatorna i Västerås än i New York.

 Kanske är det därför jag aldrig var särskilt rädd för 50, eller 60 heller för den delen. Samma år jag fyllde 60 kom Erica Jong med en ny självbiografi ”Förföra demonen. Att skriva för livet”. , även den på Norstedts.  Den finns inte i min bokhylla och jag saknar den inte. Jag kanske har kommit till samma slutsats som hon själv, enligt recensionerna: Att det finns intressantare människor än Erica Jong.

 Författaren: Erica Jong. Född i New York 1942. Debuterade med diktsamlingen Fruit & Vegetables 1972. Två år senare kom Rädd att flyga, som gjorde henne världsberömd. Den kom i svensk nyutgåva 2010 med förord av Maria Sveland. Erica Jong har därutöver kommit med nio romaner. Den senaste Sapphos Leap från 2003 finns inte på svenska. Det gör däremot självbiografin Förföra demonen. Att skriva för livet, som kom på svenska 2010 och lanserades stort i samband med att Erica Jong besökte Sverige och Bokmässan.

 

måndag 22 oktober 2012

70-talsvardag med hög igenkänning

Boken heter En trekant och på baksidestexten talas om att Mette åtrås av två män. Risken finns att
associationerna leder lite fel. Åtrån är av två helt skilda slag. Den ena som åtrår Mette är Lill-Holger, en ettåring som ännu ammas. Den andre är Anton, hennes man. Som vanligt i småbarnsfamiljer är det svårt för den äktenskapliga åtrån att få utrymme.
Dea Trier Mörchs En trekant är en vardagsskildring från
1970-talet med hög igenkänningsfaktor för dagens små-
barnsföräldrar.
-
Dea Trier Mörch har gjort ett utsnitt av en fredagskväll i Köpenhamn i slutet av 1970-talet. Här händer egentligen ingenting och framför allt händer inte det som Anton och Mette helst av allt vill ska hända. Denna fredagskväll skildras i detalj utan dramatik. Allt ifrån att Mette cyklar hem genom Köpenhamn med Lill-Holger på pakethållaren och nästan tappar balansen. Följt av fotogenköp, Antons hemkomst, bebistvätt, nattning, matlagning, en liten schism om arbetsfördelningen, tvättning i balja på golvet, sänggåendet, där de förslösar tiden på att läsa Tarzan, Lill-Holgers uppvaknande, blöjbyte och amning. Till slut ger de upp och ger sig ut på en promenad med barnvagnen i stället.

En trekant kom ut 1978 på Tidens förlag och är en illustrerad novell med ett onumrerat antal sidor. Här finns en hel del tidsmarkörer. Till exempel en affisch med texten ”Fackeltåg – nu sätter vi stopp för Barsebäck”, palestinasjal, röda träskostövlar och klut runt huvudet och att pappan röker i sängen medan barnet ammas. Men även om detta är lite smålustigt med 35 års distans ligger novellens värde i dess allmängiltighet. Även om dagens småbarnsföräldrar inte badar i balja med golvet täckt av tidningar eller tycker att mandelris är höjden av exotism i matväg så är svårigheten att få ihop livets alla delar och hålla kärleken vid liv densamma. Lite rart att läsa om, i synnerhet om man gick igenom detta samma år som boken kom ut och nu kan se på det med lite distans.

Författaren:
Dea Trier Mörch, 1941-2001. Dansk grafiker och författare.
Hon började som bildkonstnär och var med att bilda konstnärskollektivet Røde Mor, som var en del av den danska proggrörelsen. Mot slutet av 1960-talet över till att skriva böcker, som hon illustrerade med egna bilder. Sitt genombrott fick hon med boken Vinterbarn (1977), som handlade om en grupp födande kvinnor på Rigshospitalet. Moderskapet gjorde henne till författare och hon skrev aldrig om något hon inte hade egen erfarenhet av, enligt nekrologen i tidningen Politikken. Hennes styrka var förmågan att skildra det nära och allmänna utan att bli banal, vilket En trekant är gott exempel på i miniatyrformat.

Nästa bloggpost:
Erica Jongs självbiografiska Rädd för 50 från 1995.

Varför denna blogg

Bokslukaråldern var ett begrepp nör jag var barn. Det var då barn inte hade så mycket annat att göra än att försjunka i böcker under sommarlov och kvällar. För min del har bokslukaråldern aldrig tagit slut. Jag har fortsatt att läsa, mest skönlitteratur med tonvikt på berättelser. Min man är också en hängiven bokläsare, även om ha läsning har tonvikt på facklitteratur. Det har lett till att vårt hus, som vi flyttade in i 1978, är fyllt av bokhyllor. Men nu har vi bestämt oss för att flytta till lägenhet och måste rensa rejält. Här kommer jag att berätta om en del av det vi hittat i hyllorna och som förtjänar ett bättre öde än att bli helt bortglömt.