Yllet är på en gång högaktuell och helt passé

I hallen utanför vårt badrum står en 35 centimeters välfylld Billyhylla. Den rymmer Lars Gustafssons samlade verk. Samlingen är makens förtjänst, jag har aldrig varit någon Gustafsson-fan. Dels för att jag inte är någon lyrikläsare, dels för att herr Gustafsson offentliga person har stått i vägen för hans texter. Jag uppfattade honom som en gnällig och dryg besserwisser, som jag inte hade lust att ägna tid åt. Även om jag med åren blivit mer fördragsam och med behållning läst många av hans samtidskommentarer i Expressen.

Yllet kom ut 1973 och beskrivs på baksidestexten som
Lars Gustafsson mest lättlästa hittills. Omslagsbilden
är en målning av författaren.

Några dagar efter Lars Gustafssons död var jag utan läsning.

Läs Gustafsson, sa maken.

Jag lydde uppmaningen och greppade Yllet från hyllan utanför badrummet. Jag hade läst den förr och mindes att jag gillade den. Inte minst berättelsen om den törstige morbror Knutte som på cykel gav sig iväg genom den västmanländska skogen för att fylla på förrådet av flaskor.
Första gången jag läste Yllet, som kom ut 1973, var jag rätt nybliven västmanlänning och räknade inte med att bli kvar.  Vid omläsningen har jag bott här i mer än 45 år och fastnar framför allt för att det är en så kärleksfull och fyndig Västmanlandsskildring.

Svartåns flöde beskrivs som att den ”flyter trög som en kommunalman från Kolbäck som debatterar för ett nytt reningsverk”. 

Västerås domkyrkas spira hyllas:

”Det är den brantaste, den djärvaste kyrkspira jag vet, och en sådan där sensommarkväll roterar kajorna omkring som planeter eller småsatelliter krig en sol och mitt i alltsammans det vassa genomträngande ljuder av tornsyrsorna”.

Svartån och domkyrkospiran har inte förändrats nämnvärt sedan 1970-talet. Mer förvånande är att man också känner igen en del av tidsandan. Att det finns människor och bygder som lever vid sidan om. Att def finns sprickor i muren, eller möjligen i samhällsbygget, som inte har blivit mindre på de dryga 40 år som gått sedan Yllet skrevs.

Annat är så tidstypiskt att man nästan blir rörd för att det känns så förgånget. När hörde man senast ord som Carlssonhögtalare, Mjölkcentralen, gruvstrejken, FNL-märken, hermodskurser eller Domus?

Och när kände man senast doften av vått ylle? Denna tröstlöshetens doft som förföljer Lars Herdin i hans sorgliga lärarliv i Trummelsberg. En plats som för övrigt starkt påminner om det Fagersta där jag tillbringade några vikariemånader på VLT:s lokalredaktion. Även om det där snarare  luktade torrt papper och kvarglömt kaffe än vått ylle, var det för mig ändå rätt tröstlöst.

Idag , den 17 maj 2016, skulle Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. Tror jag högtidlighåller det med att plocka fram ännu en bok ur hyllan.

Fotnot: Yllet finns för närvarande endast att köpa antikvariskt och som e-bok i samlingsvolymen Sprickorna i muren som också innehåller Herr Gustafsson själv; Familjefesten; Sigismund och En biodlares död
 

 

 

 

 

 

Simone och jag var aldrig särskilt lika

Ett reafynd från det sena 1960-talet,
 första delen av Simone de Beauvoirs
 memoarer

Av namnteckningen på försättsbladet att döma var jag väldigt ung när jag på rea köpte Simone de Beauvoirs En familjeflickas memoarer. Ett köp jag på ett förmätet sätt var väldigt stolt över. Som om boken i sig skulle göra mig till en intellektuell. Inte som Simone förstås, men kanske fanns där en Sartre för mig därute någonstans. Föga anade denna romantiska tonåring vilka konflikter som doldes bakom den intellektuella tvåsamhet jag tyckte mig se hos detta par och drömde om för egen del.

Jag var inte särskilt intellektuell som ung heller och boken stod länge oläst i hyllan. Sannolikt dröjde det en bit in på 1970-talet innan den togs fram. Då var jag inne på en högst oakademisk bana som journalist på Vestmanlands Läns Tidning. En arbetsplats starkt präglad av manliga strukturer. Möjligen hade även Simone sin betydelse för att jag då var med och försökte starta en lokalavdelning av Grupp 8 i Västerås. Hon var trots allt en feministisk ikon.

Nyutgåva lockar till omläsning
När jag nyligen läste Amanda Svenssons recension i Sydsvenskan av nyutgåvan av En familjeflickas memoarer fick jag lust till omläsning och letade fram mitt häftade och förvånansvärt slitna exemplar. Tryckåret är 1962.  Översättningen är gjord Eva Alexanderson och språket tidvis arkaiskt. De enkla flickor som borgerlighetens unga män till den unga Simones förtrytelse roar sig med beskrivs till exempel som ”lättfärdiga grisetter, midinetter och cousetter”.

Nyutgåvan av Simone de Beauvoirs En
familjeflickas memoarer utgiven av
Modernista.

När jag nu läser om Beauvoir i mogen ålder ser jag henne inte längre som en förebild på samma vis. Författaren till Det andra könet var mera en teoretiker på feminismens område än någon som i sin vardag praktiserade systerskap. Inte heller var förhållandet till Sartre något föredöme. De var knappast ett par som ”stod i bredd”, för att använda Ebba Witt Brattströms favorituttryck för att skilda den jämställda relationen.

En stark flickas memoarer
Men man kan bortse från detta när man läser En familjeflickas memoarer eftersom det är en så stark barndomsskildring. Här beskrivs en flicka som till att börja med fogligt anpassar sig till sin borgerliga uppfostran. ”Jag kände på mina axlar det ofrånkomligas betryggande ok”, beskriver hon sin inställning till föräldrarna. Hon var övertygad om att de ville hennes bästa och att det var Guds vilja som talade genom deras munnar.

Tron på föräldrarna bevarade hon längre än tron på Gud. Trots att hon gick i en katolsk privatskola blev hon tidigt ateist, även om hon inte avslöjade det utan betedde sig  en god katolsk familjeflicka. ”Mellan det jag var inför mig själv det jag var för andra fanns inte som helst samband”.

Simone de Beauvoir var av god familj, men det var en fattig familj. Fadern förlorade sin förmögenhet under första världskriget och hans båda döttrar kunde inte räkna med någon hemgift. På sätt och vis var det deras smala lycka. De slapp inrikta sig på ett konventionellt äktenskap utan kunde skaffa sig en utbildning. Simone skulle bli lärare och var en lysande student, något som hennes far hade en mycket kluven inställning till. Å ena sidan var han stolt över hennes framgångar, å andra sidan var detta inte hennes uppgift som kvinna och något som gjorde familjens sociala misslyckande uppenbart.

Smart och självgod
Den unga Simone de Beauvoir var smart och målmedveten, men rätt självgod och inte alltid sympatisk. Hon är tidigt inriktad på att bli något och söker sig till människor som kan hjälpa henne på vägen. De andra är hon rätt ointresserad av.

”Oändligt stora uppgifter väntade mig, jag krävdes fullt och helt; om jag tillät mig minst avsteg förrådde jag min mission och förfördelade mänskligheten”, beskriver hon den insikt hon drabbades av när hon stirrade ner i föräldrahemmets trådslitna hallmatta.

När hon kommer till Sorbonne möter hon sina intellektuella jämlikar, bland dem Sartre. En man som motsvarade de drömmar hon haft som 15-åring. ”Han var dubbelgångaren, hos vilken jag återfann alla mina manier, upphettade till vitglödgad frenesi”, är hennes beskrivning av mannen hon är övertygad om aldrig kommer att försvinna ur hennes liv.

”Man föds inte till kvinna, man blir det”, är det citat som mest förknippas med Simone de Beauvoir. En familjeflickas memoarer är hennes beskrivning av hur den kvinna hon kom att bli formas. I förordet till andra delen av memoarerna ”De bästa åren”, som tillägnats Sartre, skriver hon:

”… har aldrig glömt hur jag som ung flicka vädjade till den kvinna som jag en gång själsligen och kroppsligen skulle komma att absorberas av, så att ingenting alls, inte ens en handfull aska skulle bli kvar av mig själv: jag besvor henne att hon en dag skulle rädda mig ur det tomma intet dit hon hade förvisat mig”.

I år är det 30 år sedan Simone de Beauvoir dog. Att hennes memoarer kommer ut i ny upplaga och görs tillgängliga för en ny generation kvinnor visar att hon räddade sig själv ur det tomma intet. Kanske också läge för en nyutgåva även av De bästa åren, som kom på svenska 1984. Eller, för oss som har den i bokhyllan ,för en omläsning. Dock vill jag minnas att jag tyckte att den var tråkigare än skildringen av de första 20 åren av hennes liv.

Om författaren.
Simone de Beauvoir föddes 1908 i en katolsk adelsfamilj i Paris.  Efter universitetsstudier i humaniora och matematik studerade hon filosofi vid Sorbonne där hon blev kurskamrat med Jean-Paul Sartre. Han gick ut som kursetta, hon som tvåa och som en av de första franska kvinnorna att avlägga denna examen.  Under åren 1929-1943 undervisade Simone de Beauvoir i filosofi vid en rad läroverk runt om i Frankrike.

Andra delen av memoarerna De bästa åren,
kom ut på svenska 1984.

1943 inleddes hennes skönlitterära författarskap med Den inbjudna,

som inte översattes till svenska förrän 2009. Mandarinerna, som kom ut 1954 belönades med Goncourtpriset samma år och kom i svensk översättning 1992. Mest känd är hon för sin epokgörande studie Det andra könet, utgiven i två delar 1949, svensk översättning 2002. Här beskriver hon den västerländska kvinnans levnadsvillkor och kamp för frigörelse och likaberättigande.

1958-1972 publicerade Simone de Beauvoir sina memoarer. Serien inleddes med En familjeflickas memoarer och kom att omfatta ytterligare fyra böcker: De bästa åren, Världen öppnas, Världens gång och Allt som allt. Men det självbiografiska projektet innefattar även Avled stilla, som skildrar moderns död samt La cérémonie des adieux (1981) och Lettres au Castor (1983) där merparten av Sartres och Beauvoirs korrespondens återfinns.

Ända till sin sista dag i livet, 14 april 1986, fortsatte Simone de Beauvoir att arbeta aktivt med den tidskrift hon och Sartre grundade 1945, Les Temps Modernes.

Nyutgåvan av En familjeflickas memoarer ges ut av Modernista. Förordet är skrivet av Åsa Moberg, som 2009 gav ut boken Simone ochjag, där hon väver samman sitt och Simone de Beauvoirs liv. Åsa Moberg har också översatt Mandarinerna, tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos. En bok som för övrigt också vore värd en nyutgåva.

 

 

.

 

 

Bloomsbury ur barnets och bordets perspektiv

De var unga, smarta, kreativa och ekonomiskt oberoende. De var trendsättare och normbrytare. De har satt spår som fortfarande består inom konst, litteratur, filosofi och ekonomi. Och de hade sex med varandra kors och tvärs. Inte underligt att Bloomsburygruppen fascinerat och fortsätter att väcka intresse. I julas visade SVT serien Life in Squares, som fokuserade på relationsdelen. Att de faktiskt jobbade också blev underordnat.

Hon fostrade oss "till vår förvirring och vår förtjusning"
skriver Angelica Garnett om sin mor konstnären Vanessa Bell
i sin bok om uppväxten i Bloomsbury, I all välmening, utgiven av
Elisabeth Grate Förlag

De vuxna hade valt detta liv. Barnen hade som vanligt inget val.  Vanessa Bells dotter Angelica Garnett har gett sin bild av hur det var att vara ett Bloomsburybarn i boken I all välmening – en barndom i Bloomsbury, publicerad första gången 1984, på svenska 2003. En ganska sorgsen  skildring av en barndom präglad av att de vuxna var så upptagna av sina liv att de inte såg barnen och deras behov. Samtidigt som där också fanns en öppenhet och välvilja.

”Det var två olika attityder som sammanföll, den ena sprungen ur en tolerans av barnsligt beteende, den  andra ur en känsla av att det vore bäst för mig att inte alls vara ett barn”, beskriver Angelica Garnett atmosfären i sitt barndomshem, godset Charleston i Sussex, dit Bloomsburyfans vallfärdar idag.

Angelica Garnett föddes 1918. Officiellt som dotter till Clive Bell. Först när hon var 17 år fick hon veta sanningen. Att Duncan Grant, som levde tillsammans med Vanessa Bell på Charleston, var hennes biologiska pappa.

”Även om Vanessa tröstade sig med att låtsas att jag hade två fäder hade jag i verkligheten – det vill säga den emotionella verkligheten – ingen, skriver hon.

Mot den bakgrunden är det kanske inte överraskande att hon gifte sig med en betydligt äldre man, den charmige men despotiske David ”Bunny” Garnett. Många avrådde, men ingen talade klarspråk. Garnett var inte bara en 26 år äldre vän i familjen, han hade varit älskare till båda hennes föräldrar. Äktenskapet blev inte lyckligt, men ledde till fyra döttrar. För dem var Angelica Garnett, enligt egen utsago i en 90-årsintervju, en utmärkt mamma. Hon beskriver sina mogna år som en bättre tid än barndomen. På äldre dar såg hon tillbaka på sin uppväxt och på sin mor, men en kärleksfylld fördragsamhet:

”Nu ser jag min barndom som ett otryggt paradis, som en vagga på ett moln, men inte desto mindre glädjefylld”, skriver hon i efterordet till boken.

Angelica Garnett avled 2012 i Provence, där hon bodde den senare delen av sitt liv.

Bloomsbury-gruppen kallas ibland Gloomsbury. Inte minst har Virginia Wolfs självmord förmörkat bilden. Men  Virgina Wolf var allt annat än en melankoliker som ständigt levde på sammanbrottets gräns, enligt Angelica Garnett. ”She was enormous fun”, är hennes beskrivning av sin moster, som hon stod mycket nära.

En värdelös kokbok, men en vacker bok med många bilder och roliga
anekdoter om Bloomsburygruppen och dess matvanor.

Den sociala och glädjefyllda delen av Bloomsburygruppens liv lyfts fram i The Bloomsbury Cookbook – Recipes for Life, Love and Art som Jans Ondaatje Rolls gav ut 2014. Hon beskriver där gruppen som sin tid foodies, alltså matintresserade på nördighetens gräns. Dock med en viktig skillnad jämfört med dagens matnördar: de visste ingenting om matlagning. Sådant hade de tjänstefolk till. Downton Abbey hade sin Mrs Patmore, på Charleston var det Grace Higgins som såg till att det kom mat på bordet.

The Bloomsbury Cookbook är rätt värdelös som kokbok. Inte främst för att recepten är högst rudimentära, utan för att det handlar om traditionell engelsk mat, som aldrig varit särskilt upplyftande. Inte ens om den som här får glans av kulturella storheter. Men det är en vacker bok, fylld  av anekdoter och illustrerad med målningar och familjebilder. Den fyller väl sin plats bland memoarböckerna men lär knappast riskera några fettfläckar på grund av praktiskt bruk i köket.

Godset Charleston, där Angela Garnett växte upp tillsammans med sina föräldrar Vanessa Bell och Duncan Grant, två av
Bloomsburygruppens centralfigurer. Från The Bloomsbury Cookbook.

 

 

Torgny Lindgren om nåden och plikten

Kanske sista gången. Torgny Lindgren talade om
sitt författarskap, om nåden, om plikten och om
Västerbotten på Sigtunastiftelsen.

 

 

Torgny Lindgrens långa lekamen är krum och han rör sig med möda när han kommer in i den fullsatta Stora salen på Sigtunastiftelsen. Ansiktet är tärt och de långa fingrarna bleka. Det är nog ingen som blir särskilt överraskad när han avslöjar sitt hälsotillstånd med ett citat av sin morbror Ragnar.

– Jag har en släng av kräftan.

För att åhörarna inte ska bli alltför nedslagna över det oväntat rättframma beskedet tillägger han:

– Trots det är jag här. Det är nåden.

Nåden är ett genomgående tema i Torgny Lindgrens författarskap och präglade även samtalet, som leddes av Stockholms tidigare biskop Caroline Krook. Den nyutkomna samlingsvolymen har titeln Nåden har ingen lag, en titel han är uppenbart nöjd med. Nåden kan ha många former men man känner igen den när man ser den. Torgny Lindgren jämför med kvantfysik.

– Forskarna ser inte partiklarna, men de ser spåren.

Torgny Lindgren samlade in sina berättelser i uppväxtens Västerbotten när han var mellan 16 och 24 år.

– Sedan dess har jag inte kommit på något nytt.

Däremot har han utvecklat formen i sitt skrivande. Berättelserna är genomkomponerade och präglade av hans starka musikintresse.

– Jag har lånat sonatens form. Början anknyter alltid till slutet i mina böcker.

Torgny Lindgren är sedan länge katolik, men hans religiositet är starkt präglad av uppväxten i bönhusens Västerbotten. Fromheten där hämtade näring från många håll, från pietister, från väckelserörelsen och från EFS. Hos dem finns inte bara nåden,  även plikten är en stark beståndsdel.

– Min pater har kallat mig en katolsk missionsförbundare, det ligger något i det.

Torgny Lindgren brukar räknas till Västerbottenförfattarna tillsammans med framför allt Sara Lidman och PO Enquist. Men även om landskapet förenar finns det också mycket som skiljer.

– I inlandet där Sara och jag växte upp var det närmast medeltida förhållanden. Det var hästens landskap. Det var skogsbrukets landskap. PO Enquist kom  från kusten.  I Hjoggböle  fanns det traktorer, badkar och cigaretter. Det är en enorm skillnad

Avslutningsvis frågade Caroline Krook vad hans 25-åriga medlemskap i Svenska Akademien betytt.

– Det har varit en nåd att vara med och att få lära känna människor som Öster Sjöstrand, Lars Forsell, Per-Olof Sundman och Gunnel Vallquist. De har hjälpt mig att överskåda jorden.

Framträdande på Sigtunastiftelsen den 13 mars var det första Torgny Lindgren gjort på ett år. Hans bedömning var att det sannolikt var det sista. För oss som var med kändes det som att få del av den lindgrenska nåden att höra honom berätta.