söndag 25 mars 2018

Urban Torhamn - den bortglömde poeten

På Världspoesidagen den 21 mars tog jag slumpmässigt en diktsamling ur hyllan. Det blev Urban Torhamns Lisbet!, som kom ut 1975. Mitt exemplar har dedikationen ”Till min älskade Anna-Karin”. Förstrukna strofer markerar budskap dolda för en utomstående. På sidan 19 finns dikten Som en rodnande, varm kind där någon med driven handstil skrivit ”Till dig! Från mig!”. Den lyder:

Glöm alla dessa symboler!
Det vi ser känner ingen annan.
Det vi känner ser ingen annan.
I dina hemligheter
tar jag form.
I våra hemligheter
tar du form.
Hemliga för varandra
tillhör vi oupplösligt varandra.
Som en rodnande varm kind
alltid tillhör sitt eget ansikte

Samlingen innehåller många fina kärleksdikter. Både hyllningar till vardagskärlekens stillsamma samförstånd och mer passionerade strofer. Här finns också dikter som beskriver förlorad kärlek och svartsjuka.
Boken gjorde mig nyfiken på Urban Torhamn, som jag inte visste mycket mer om än att han var poet. Google hade ovanligt lite att erbjuda. I den mån han förekom beskrevs han som ”den sedan länge bortglömde poeten” alternativt ”den oförtjänt bortglömde poeten”. Lutfi Özköks tidstypiska författarporträtt visar en stilig glasögonprydd man med intellektuell framtoning-
Urban Torhamn föddes 1930, debuterade 1954 med novellsamlingen Exil. Han var under 60- och 70-talen en tämligen framgångsrik poet som också skrev litteratur- och tv-recensioner. 1979 publicerades Mellan våra ansikten, hans tolfte bok, som kom att bli den sista trots att han levde ytterligare 31 år.
Varför tystnade Urban Torhamn?  Journalisten Hugo Lavett sökte svaret på den frågan i radiodokumentären Den privata poeten, som sändes första gången 2013 och som finns att lyssna på via SR Play. Han har intervjuat vänner och kollegor och fått tillgång till Urban Torhamns efterlämnade brev och texter.
Framgångsårens Urban Torhamn beskrivs som ett ”kroggeni”. Festernas medelpunkt, som kunde dricka hur mycket som helst utan att sluddra och som bjöd flott när pengarna fanns. Hans formuleringar var så skarpa att det blev plågsamt. ”Han hade ordens kniv”, som någon uttryckte det i programmet.
Bakom denna yta doldes en känslig människa. Någon som plågades av ångest och depressioner och som drog sig allt mer undan. Den trettonde boken skulle ha titeln Picknick i det ofria. I Urban Torhamns efterlämnade papper finns flera brev till förlaget där han försäkrar att den är på gång och ber om förskott. Men den kom aldrig och något manus finns inte i pappershögarna.
Urban Torhamn kom att leva under allt mer knappa omständigheter och allt mer isolerad. Mot slutet snarast i misär. Men kroggenitakterna var tydligen inte helt glömda. Enligt den vän som intervjuas av Hugo Lavetts charmade han sköterskorna på Södersjukhuset där han dog 2010, 80 år gammal.
”Livsglädjen finns nedlagd i oss som en hemlighet. Kanske”, avslutar Hugo Lavett sitt ömsint respektfulla reportage om poeten som tystnade.
Programmet ger svar på många av de frågor som väcktes av mitt firande av Världspoesidagen med Urban Torhamns bok. För min del återstår två frågor, som lär förbli obesvarade:

Vem var Lisbet, som fick ge namn åt samlingen med kärleksdikter? Varför lämnade Anna-Karin, som fick diktsamlingen med den kärleksfulla dedikationen och de förstrukna diktraderna, boken till antikvariat?