 |
| Mitt exemplar av Pennskaftet är en pocket från 1969 med förord av Barbro Alving och omslags- teckning av Robert Turner. Jag tvivlar på att Elin Wägners pennskaft var så elegant. |
En viktig person för Ester Blenda både privat och
yrkesmässigt var den nio år äldre Elin Wägner, som kom att bli både vän och
förebild. Efter att ha läst Ett jävla solsken tog jag därför fram Elin Wägners
roman Pennskaftet. Romanen ledde till att unga kvinnliga journalister i
decennier efteråt gavs epitetet ”pennskaft”. Lite nedlåtande kanske, eftersom
det antyder att de var något annat än ”riktiga” journalister.
Min minnesbild var ett det var en roman om de kvinnliga
journalisternas arbetsvillkor och därför ett komplement till biografin om
pennskaftet Ester Blenda Nordström. Det stämmer i någon mån, men i än högre
grad är det en roman om rösträttskampen och om kvinnlig vänskap samt, inte
minst, en plädering för fri kärlek. Kärlek och passion, inte äktenskap, skulle vara det som legitimerade relationen mellan man och kvinna.
Romanens huvudperson, Pennskaftet, som egentligen heter
Barbro Magnus, är en för vår tid otänkbar kombination av journalist och
aktivist. Hon skriver om det mesta för att få pengar till hyran men bevakar
också rösträttskampen. En kamp hon i högsta grad är delaktig i som en i den
inre kretsen, Dragarlaget.
Det som gjorde romanen kontroversiell var dock varken
beskrivningen av kvinnorna som tog strid för rösträtten eller av de kvinnliga journalisternas usla
arbetsvillkor. Det som provocerade samtiden var att Pennskaftet, trots att hon inte är gift, har ett
förhållande med den unge arkitekten Dick. Att det skulle göra henne till en
fallen kvinna förnekar hon bestämt i ett samtal med väninnan Cecilia Bech. En
fallen kvinna, enligt Pennskaftet, är en kvinna som inte vågar ge sig åt den
hon älskar ”utan att se på kostnaderna”:
”Faller det gör jag när jag försöker krångla mig till kärlek
till billigare pris, när jag värderar mig själv så litet, att jag lämnar ut mig
utan att vilja ge allt jag kan och utan att fordra detsamma tillbaka.”
Att sådana livsval kan ha ett högt pris vet Cecilia Bech som
blivit övergiven av en man som lovat gifta sig med henne .Hon blir därmed för evigt sorgsen och för evigt fördömd av de rättrådiga fruarna, både inom och utom
rösträttsrörelsen.
Pennskaftet kom ut för 108 år sedan men den har åldrats med
värdighet. Trots sina allvarliga ämnen är det en rolig bok med en huvudperson
som är lätt att gilla. Den är dessvärre heller inte helt inaktuell. Mycket är
annorlunda när det gäller kvinnors roll i politiken och i synen på kärlek
utanför äktenskapet. Men fortfarande har det här landet aldrig haft en kvinnlig
statsminister och hederskultur är inget som bara hör historien till.
Läs den. Tack vare Svenska Akademiens klassikerserie går Pennskaftet att
ladda ner i sin helhet med en intressant introduktion av Horace Engdahl med
rubriken ”En roman om entusiasm och förälskelse”. http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/elin_wagner.pdf
Fakta om författaren: Elin Wägner föddes i Lund 1882. Pappan var docent och mamman av småländsk prästsläkt. Hon debuterade 1908 med Norrtullsligan, en kåserisk roman om kvinnliga kontoristers kamp för att få pengarna att räcka och för att hålla de tafsande männen i från sig. Två år senare kom Pennskaftet. Väckarklocka kom 1941 och ses som hennes ideologiska testamente där hon pläderar för feminism, pacifism och miljömedvetande. 1944 valdes Elin Wägner in i i Svenska Akademien, som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Hon avled 1949.
