En tidig förespråkare för LCHF

För si så där 40 år sedan var jag med en kompis och hälsade på hennes farmor. Hon höll på att sortera bland sina böcker och undrade om det var något vi ville ha. Jag tyckte det mest var en massa gammalt skräp, men av respekt för den gamla damen tog jag i alla fall en bok som jag tyckte såg rolig ut. Smakens fysiologi, hette den och var skriven av någon vid namn Brillat-Savarin.

Att det var en av den gastronomiska litteraturens klassiker, anade jag inte. Det dröjde tills jag långt senare blev matskribent innan jag insåg vilke skatt detta vara. ”Säg mig vad du äter och jag ska säga vem du är”, är ett av många talesätt som har sitt ursprung hos Brillat-Savarin. Så även denna aforism: Upptäckten av en ny maträtt bringar mer lycka till mänskligheten än upptäckten av en ny stjärna.

Smakens fysiologi (Physiologie du goût) har underrubriken ”Meditationer i transcendent gastronomi. En teoretisk, historisk och tidsenlig studie tillägnad de parisiska gastronomerna”.  Brillat-Savarin har ett såväl njutningsfullt som vetenskapligt förhållningssätt till sitt ämne. Här finns exempelvis ett kapitel om stekningens teori där kocken får rådet att inte långsteka i olivoljaoch att testa stektemperaturen genom att lägga en bit bröd i pannan för att se om det snabbt blir brunstekt och sprött. Råd som står sig väl än idag. Allt är inte lika handfast. Här finns också kapitel om exempelvis chokladens och kaffets ursprung samt om tryffelns erotiska egenskaper

Brillat-Savarin är heller inte obekant med de negativa följderna av bordets njutningar. Ett kapitel ägnas korpulensens orsaker ett annat hur denna åkomma ska botas.  ”Med korpulens menar jag det tillstånd av fettavlagring, under vilket lemmarna, utan att individen behöver vara sjuk, småningom tilltaga i omfång samt förlora sin ursprungliga form och harmoni”, tydliggör författaren.

När det gäller vad man ska göra åt saken ansluter sig Brillat-Savarin till LCHF- och GI-förespråkarna.  ”En mer eller mindre sträng avhållsamhet från allt vad mjöl- eller stärkelserik föda heter måste leda till att fetman avtar”, är hans slutsats. Steken, salladen och grönsakerna får godkänt, men han tillägger: ”Ni bör misstro alla krokaner”. Ett annat råd är: "Undvik öl som pesten." Skulle man inte lyckas följa dessa råd finns även ett kapitel om hur man kan använda gördel. En sådan "omsluter magen och håller den inom behöriga gränser”.

Smakens fysiologi bjuder åtskilligt av nöjsam läsning om mat och ätande. Både det man känner igen som bestående sanningar om hur man bäst tar tillvara smaken i det som tillagas och sådant som hör till en sedan länge förgången tid. Så när jag nu likt min kompis farmor för 40 år sedan ska gallra bland mina böcker får Brillat-Savarain vara kvar.

Författaren:

Jean Anthelme Brillat-Savarin,  1755 – 1826, var till yrket advokat ochp olitiker. Smakens fysiologi utkom på franska första gången 1825. Brillat-Savarin hade ett spännande liv. Revolutionsåret 1789 valdes han till deputerad inationalförsamlingen. Efter franska revolutionen flydde han till Schweiz och därefter till Amerika, där han försörjde sig som lärare i franska och som musiker i en teaterorkester i New York. 1796 återvände han till Frankrike där han levde ett gott liv. ”Ända till slutet ljuvt och lugnt, omgärdad av aktning och goda vänskapsförbindelser” enligt förordet till 1924 års svenska upplaga.

 

När livet var vällingfläckat

Under småbarnsåren kan livet kännas rätt vällingfläckat. Också när man tar på sig jobbkläder för att ge sig ut i vuxenlivet finns fläckarna där. Ibland högst påtagligt som vita stänk på kläderna. Ibland i form av själslig oro för att barnen inte har det bra. En och annan gång också i form av dåligt samvete för att man tycker att det är rätt skönt att vara ifrån de älskade telningarna och i lugn och ro kunna dricka en kopp kaffe vid skrivbordet eller avsluta ett samtal utan att bli av avbruten.

Dagens småbarnsmammor kan följa andra mammors suckar och vedermödor på allehanda bloggar eller själva bidra. På bloggportalen.se finns 11 289 bloggar om föräldraskap och barn. Vi som fick barn i skiftet mellan 1970- och 1980-tal fick hämta vår igenkänning i Cecilia Hagens böcker. De första hette Några skvättar ur ett vällingfläckat liv (Förlags AB Marieberg) och kom ut 1981 med illustrationer av Björn Berg. Den innehöll korta och stilsäkra kåserier, med hög igenkänningsfaktor för oss stretade fram med ungefär jämngamla barn.

Till exempel i en text som beskriver de nattliga rörelser som sker i en familj där alla fem till att börja med snusar gott i varsin säng i fyra olika rum. Men så bryts friden av ett vrål, som tystas i föräldrasängens gemenskap. Sedan av ännu ett barnskrik och så är de plötsligt fyra i dubbelsängen. Trängseln får föräldrarna att söka alternativa sängplatser dit barnen också söker sig . Men hur det än är ligger alla fyra i dubbelsängen när väckarklockan ringer. Piggast på mornarna är tolvåringen som sovit ostört i sin egen säng hela natten. Mamman avundas honom en stund men tänker:

”Att sova lugnt om natten (…) det måste vara ofattbart ödsligt och tomt och kallt och framför allt förskräckligt enahanda”.

God nattsömn ger heller inte underlag för kåserier. Men Cecilia Hagen har fortsatt att lagom självutlämnande och med gott humör skildra sin generations erfarenheter. Barnen räckte till ytterligare ett par kåserisamlingar. Sedan blev det några års paus och barnaåren var definitivt över. Då kom Kulla-Gulla i övergångsåldern 1994.

Senaste boken kom 2008 och hade titeln Kulla-Gulla stretar vidare. Och det gör vi ju. Vi som fick barn när föräldraledigheten var åtta-nio månader. När en dagisplats var en ynnest som de lyckliga och ihärdiga beviljades av kommunen efter lång väntan. En väntan som klarades med svart dagmamma. Vi som nu är i eller närmar oss pensionsåldern och gör vad vi kan för att underlätta vardagsslitet för barnen som en gång vällingfläckade våra liv och som nu själva befinner sig i den fasen av livet.

Författaren:

Cecilia Hagen. Journalist och författare, född 1945. Hon började sin journalistkarriär på Veckojournalen och har sedan 1973 jobbat på Expressen. I ett av kåserierna beskriver hon ett morgonskift med polisringningar men Cecilia Hagen har nog inte haft många sådana mornar. Mest är känd för sina kåserier och krönikor samt för sina porträttintervjuer. Hon har gett ut 17 böcker. Förutom generationsskildringarna har hon framför allt skrivit om den svenska överklassen och om excentriska britter. Nästa år kommer Kulla-Gullas lilla lila. Vi blir bara bättre med åren, som beskrivs som ett manifest för blivande pensionärer.

En receptsamling för poesihyllan

Kokböcker bär ofta spår av matlagning i form av fettfläckar och annat. Några sådana spår finns inte i Poeternas kokbok (FIB:s lyrikklubb 1981). Men så är det inte bara en receptsamling utan också en diktsamling. Dikterna och recepten är skrivna och valda av några av våra främsta författare.

”Vi lät helt enkelt en brokig skara poeter – några är inte ens poeter i litteraturvetenskaplig mening – representera sig själva som författare, läsare och kockar, därigenom att de fick bidraga med var sitt tredelat bidrag till denna bok: en del egna texter – så många fina nyskrivna sidor! – en del andras texter – skrivna varsomhelst och närsomhelst – samt några recept – enkelt och svårt, ätligt eller ej, men tillagningsbart”, skriver samlingens redaktörer Östen Sjöstrand och Jacques Werup i förordet.

Av detta har blivit en synnerligen aptitlig litterär soppa med bidrag från såväl Yoko Ono (Tunafish Sandwich Piece) som Gajus Petronius (Kalaset hos Trimalchio). Bland de medverkande poeterna finns många som inte längre är bland oss, till exempel Artur Lundkvist, Maria Wine, Werner Aspenström och Sun Axelsson. Junioren i sällskapet är Niklas Rådström, född1953.

Recepten innehåller såväl handfasta tips om hur man stekerströmming och gör en potatisgratäng, som mer udda rätter, som detta recept från Johannes Edfelt, som återges i sin helhet:

”Koka ett kalvhuvud i 4½ timme. Stek en svan i 6 timmar. Tag ur kalvhjärnan och blanda den med svanköttet. Peppra och salta rikligt. Den som ätit denna rätt vill nog sedan inte äta något annat”.

Poeternas egna bidrag till samlingen handlar i hög grad om njutningar, såväl ätbara som i annan form som  i Lasse Söderbergs tvåstrofersdikt Morgon med Beatrice.

Doften av kaffe väckte mig.

Du var naken som gryningen.

 Maten fungerar också som bärare av minnen i många dikter, till exempel i Hasse Alfredsons bidrag Lärkor och kåldolmar, där han återger en dröm från lumpartiden:

Sommardagari bersån

elsass-vin och smultronstrån
knäckebröd, där smöret rinner
genom hålen och försvinner
under abborrar (meunière)
som vi själva fångat där
kåldolmar ochnypotäter…
Och jag ÄTER!

Poseihyllan är nog rätta platsen för denna ännu fläckfriaoch annorlunda kokbok.

 

Den fulländade bröllopspresenten

På 1970-talet stod äktenskapet inte särskilt högt i kurs. Men trots allt var det ju praktiskt att gifta sig. Man slapp skriva inbördes testamente och behövde inte gå till socialkontoret för att få faderskapet bekräftat. Så vi var några stycken som trots allt gifte oss, utan större åthävor jämfört med många av dagens bröllop. För egen del var jag gravid i sjätte månaden och klädd i marinblå velourklänning. Brudgummen hade manchesterkostym och saknade slips. I den tidsandan var Dr Th.H.Van de Veldes Det fulländade äktenskapet en perfekt bröllopspresent. En ironisk blinkning åt äktenskapet som institution samtidigt som den bjöd på många skratt.

Dr Van de Velde skulle nog förvånas av skratten. Han tog sin uppgift mycket allvarligt. Boken som har undertiteln En studie i samlevnadens fysiologi och teknik, är på 330 faktaspäckade  sidor. Han beskriver den som en handbok i äktenskapligt vetande. Uppvenbarligen fyllde den en funktion. Boken översattes till en mängd språk och sålde mer än en halv miljon exemplar, trots att den förbjöds både av katolska kyrkan och av de tyska nazisterna. Dock tror jag att den hade en undanskymd plats i de flesta hem. Den engelskspråkiga versionen av Wikipedia konstaterar lite förvånat att den till och med i det socialdemokratiska och protestantiska Sverige ansågs som pornografisk och olämplig för unga ända in på 60-talet.

”Det är en plikt och en nödvändighet att visa vägen för alla dem, vars lidanden man kan lindra och vars glädje man kan mångdubbla”, skriver den holländske doktorn i förordet till boken som han gav ut 1926 och som kom på svenska fem år senare.

Van der Velde är oerhört grundlig. Mannens och kvinnans sexualfysiologi och anatomi beskrivs ingående. Därefter beskrivs könsumgängets fyra delar: förspel, kärlekslek, könsförening och efterspel. Framför allt i ord,men här finns också kurvor exempelvis en för ”coitus med oerfaren kvinna utan tillräcklig förberedelse”. Den kurvan är ingen höjdare, bättre ser det ut om coitus föregås av kärlekslek. Avslutningsvis har han ett kapitel om hygien.

 Det är med DrTh. HVan de Velde lite som med Lotta Svärd, han tål att skrattas åt men hedras väl ändå. Skrattas åt för hans mångordighet och hans högstämdhet, hedras för sin strävan att ge upplysning i en tid när det inte pratades mycket om sex. Allt i det goda syftet att äkta makar skulle lära sig att njuta av varandra så att äktenskapet består och kanske rent av blir fulländat.

Det har nu gått drygt 34 år sedan bröllopet där vi fick Det fulländade äktenskapet i present. Dr Th. H Van de Velde har haft mycket liten del i att äktenskapet bestått och varit gott. I sanningens namn har han varit en hyllvärmare, men han får nog ändå följa med när bokhyllorna får en ny plats. Det känns som om det skulle vara att utmana ödet att göra sig av med honom.

Författaren:
Theodoor Hendrik van de Velde, 1873-1937, nederländsk läkare och gynekolog.  1926 publicerade han Het volkomen huwelijk (Det fulländade äktenskapet), en studie i äktenskapets fysiologi och teknik. Uppföljaren på tyska, Die Abneigung in der Ehe, som kom två år senare, handlade om motviljan inom äktenskapet, dess uppkomst och bekämpande,.

En kvinnlig blandning av sött och salt

Än lever dagstidningarna men vissa kategorier av innehåll är redan tämligen utdöda. Dit hör kåserierna,vilket nog i hög grad har att göra med att de lätta sidorna där de publicerades har försvunnit. I stället har vi fått krönikor, men där handlar det snarare om att uttrycka åsikter än att vara rolig.

”Ett kåseri ska i första hand vara roligt, tänkt att framkalla skratt eller leenden”, konstaterade Lena Persson, som var redaktör för antologin Damkonfektoch salta bönor. Kvinnliga kåserier från Fanny Alving till Kajsa Olsson som kom ut 1991 på Eva Bonniers förlag.

Kåseriskrivandet har aldrig stått särskilt högt i kurs på redaktionerna. Däremot var det ofta populärt hos läsarna. De bra kåsörerna var inte sällan folkkära och kunde få ett personligt förhållande till sina läsare som var få andra journalister förunnat. Red Top, Eld, Cello och Ehrenmark var vad som idag skulle kallas starka varumärken. Något de bland annat kunde utnyttja genom att sälja kåseriböcker till jul som förstärkning till hushållskassan.

De riktigt tunga kåsörsnamnen har allt sedan kåserier började förekomma i tidningarna mot slutet av 1800-talet varit män, möjligen med undantag för Bang, Barbro Alving. Kvinnorna har varit mer i bakgrunden,men har under årens lopp i hög grad bidragit till att förnya genren, konstaterar Lena Persson i förordet.

I boken samlas kåserier från ett 70-tal författare, som utgör 90 år av kvinnligt skrivande med skärpa och humor. Ett stycke kultur- och tidningshistoria men framför allt en mycket rolig bok, skrev jag i recensionen i VLT.

Bland det som roade mest var Bangs beskrivning av kåsörens eviga kamp för att hitta ämnen och Marianne Hööks satiriska skildring av Bofors omtanke om älgarna på provskjutningsbanan. De äldre kåserierna har fått en patina,som ännu inte har förärats de damer som beskrev 1990-talsverkligheten. De känns idag mest smågnälliga. Men om någon får för sig att ge ut en samling om ytterligare 20 år fnittrar man kanske lika glatt åt Bodil Malmstens postlådeirritation som åt Alma Söderhjelms varning från 1931 för den alltmer utbredda radioterrorn.

Författaren:

Lena Persson 1944-1999. Journalist, dramatiker med mera. Inte minst var hon engagerad i olika projekt där kvinnor och kvinnligt skapande lyftens fram. FörutomD amkonfekt och Salta bönor, bland annat Kvinnokalender 1977-87, Fnitter-böcker och antologin Folkhemsprinsessorna. Hon skrev också revytexter, bland annat Alice Babs bor inte längre här, samt radiorecensioner i Dagens Nyheter.

 

Mera vackert än djupsinnigt om exotisk resa






Kanske har den en gång haft ett skydds-
omslag men idag ser Flyg mot soluppgången ut så här

De beskriver sig själva som två herrar ”av mycket liten djupsinnighet”. Herrarna i fråga är tecknaren Gunnar Brusewitz, som nog många fortfarande kommer ihåg, och den mer bortglömde skribenten och folkbildaren Gustaf Näsström. De fick våren 1956  ”singla iväg” på en hastigt påkommen månadslång reportageresa i Fjärran Östern. Resan kom så hastigt på att de inte hann läsa något om de platser de skulle besöka. Men det var inget problem, de förlitade sig på kollegor på plats och ägnade sig åt ”lust och lättsinne bara”. Av detta åstadkom de en bok som inte hade några andra pretentioner än att vara vacker.

Boken fick titeln Flyg mot soluppgången” och skildrar deras besök i Bangkok, Hongkong och Japan. Från början hade de tydligen också tänkt sig att skildra flygresorna, som i mitten av 50-talet var något mycket exklusivt. Men de kunde strax konstatera att långa flygresor inte ger mycket stoff till berättande.

”Ingenting går så snabbt som att flyga, ingenting går heller så långsamt. Det är som att ligga nerpackad i en koffert där inget händer, skriver Gustaf Näsström medan Gunnar Brusewitz gör en oinspirerad teckning av en flygplansvinge. Denna sanning får väl sägas gälla fortfarande även om det idag tar 11 timmar att flyga direkt Stockholm – Bangkok, medan de fick hålla på i 40 timmar med åtskilliga mellanlandningar.

När de väl är framme är både skribent och tecknare desto mer inspirerade. De är goda iakttagare och beskriver väl vad de ser i ord och bild. Här ges inga kommentarer eller analyser men många goda ögonblicksbilder, som är intressanta att ta del av också 55 år senare. Utgångspunkten är att de är gäster i en främmande värld och delar med sig av vad de ser till läsare som inte har en chans att komma dit.

Bangkok beskrivs som Österns Venedig. Flickan som ror deras gondolliknande farkost är vacker som en pensé om än med en cigarett i munnen. De besöker såväl opiumhålor som tempel i ”det öppet och hjärtligt lättfärdiga Bangkok”. Jämfört med detta framstår Hongkong som västerländskt även om de helst dröjer sig i de kinesiska kvarteren, som ju gör sig bäst på bild.

Merparten av boken ägnas Japan där de inte bara besöker Tokyo utan också landsbygden och kejsarstaden Kyoto samt Hiroshima, där atombombsoffer säljer ”allsköns skräckminnen” åt turisterna. Naturligtvis saknas heller vare sig geishor eller pärlfiskare. Avslutningskapitlet ägnas berget Fuji vederbörligen avbildat av Gunnar Brusewitz. Tveklöst är det en vacker bok dessa herrar av mycket liten djupsinnighet åstadkommit

Författarna:

Gustaf Näsström. 1899-1979. Författare, kulturjournalist och folkbildare. Han beskrivs som en vetenskaplig mångsysslare. Bland annat gav han ut den historiska bilderboken Forna dagars Sverige. Ett verk på 1200 sidor med lika många bilder. Han var också TV-pionjär och gjorde 1957-59 tillsammans Lennart Ehrenborg, TV:s första serie kulturdokumentärer, Liv och Leverne i Gamla Sverige - en kuturhistorisk rhapsodi.

Gunnar Brusewitz. 1924-2004, Författare, konstnär och tecknare. Välkänd inte bara för sina många naturböcker utan också som en i gänget i naturprogrammen från Korsnäsgården, som SvT sände 1961-1980.  Han har också gjort frimärken och åren 1963-1988 utformade han diplomet till Nobelpristagaren i litteratur.

Inte rädd att flyga men för åldrandet



När Erika Jongs Rädd för 50 kom ut på svenska  1995 hade jag fem år kvar till denna ödesmättade födelsedag. Eftersom jag som så många andra läst Rädd att flyga i ungdomen, var det självklart att följa henne även i medelåldern.

”Jag skriver den här boken utifrån ett tillstånd av självförsoning, renande vrede och rått flatskratt”, meddelar hon i förordet.

Det är ingen dålig blandning för att skapa en läsvärd bok i bekännelsegenren. Hon har tveklöst humor och bjuder generöst på sin familjehistoria. Hon är uppvuxen i en judisk familj på Manhattan. Flera familjemedlemmar skulle passa bra i en tidig Woody Allen-film. Hennes vrede gäller framför allt kvinnors underläge. Det som präglade hennes mors generation, så att de aldrig fick tillfälle att utveckla sin fulla kapacitet och som därför fick svårt att acceptera döttrarnas framgångar. Detta gör i sin tur att döttrarna får svårt både med sina mammor och med självkänslan.

Erica Jongs relation till sin egen dotter, som hon fick relativt sent i livet och firade sin 50-årsdag med, är annorlunda.
”Det jag helst skulle vilja ge min dotter är frihet. Och det är någonting som måste ges genom exempel, inte med utgjutelser. Frihet är en lång lina, ett tillstånd att bli annorlunda än sin mor och ändå bli älskad”, skriver hon.

Erica Jong bjuder på egna tillkortakommanden och framgångar. Inte minst på det sexuella området. Hon kommer för alltid att vara kvinnan som skapade uttrycket det knapplösa knullet. ”Mitt rykte är ett snuskigt skämt”, konstaterar hon i den gravt åldersneurotiska inledningen. Jag var inte lika drabbad av denna neuros. Men så är utseendefixeringen också betydligt mindre på gatorna i Västerås än i New York.

 Kanske är det därför jag aldrig var särskilt rädd för 50, eller 60 heller för den delen. Samma år jag fyllde 60 kom Erica Jong med en ny självbiografi ”Förföra demonen. Att skriva för livet”. , även den på Norstedts.  Den finns inte i min bokhylla och jag saknar den inte. Jag kanske har kommit till samma slutsats som hon själv, enligt recensionerna: Att det finns intressantare människor än Erica Jong.

 Författaren: Erica Jong. Född i New York 1942. Debuterade med diktsamlingen Fruit & Vegetables 1972. Två år senare kom Rädd att flyga, som gjorde henne världsberömd. Den kom i svensk nyutgåva 2010 med förord av Maria Sveland. Erica Jong har därutöver kommit med nio romaner. Den senaste Sapphos Leap från 2003 finns inte på svenska. Det gör däremot självbiografin Förföra demonen. Att skriva för livet, som kom på svenska 2010 och lanserades stort i samband med att Erica Jong besökte Sverige och Bokmässan.