Bloomsbury ur barnets och bordets perspektiv

De var unga, smarta, kreativa och ekonomiskt oberoende. De var trendsättare och normbrytare. De har satt spår som fortfarande består inom konst, litteratur, filosofi och ekonomi. Och de hade sex med varandra kors och tvärs. Inte underligt att Bloomsburygruppen fascinerat och fortsätter att väcka intresse. I julas visade SVT serien Life in Squares, som fokuserade på relationsdelen. Att de faktiskt jobbade också blev underordnat.

Hon fostrade oss "till vår förvirring och vår förtjusning"
skriver Angelica Garnett om sin mor konstnären Vanessa Bell
i sin bok om uppväxten i Bloomsbury, I all välmening, utgiven av
Elisabeth Grate Förlag

De vuxna hade valt detta liv. Barnen hade som vanligt inget val.  Vanessa Bells dotter Angelica Garnett har gett sin bild av hur det var att vara ett Bloomsburybarn i boken I all välmening – en barndom i Bloomsbury, publicerad första gången 1984, på svenska 2003. En ganska sorgsen  skildring av en barndom präglad av att de vuxna var så upptagna av sina liv att de inte såg barnen och deras behov. Samtidigt som där också fanns en öppenhet och välvilja.

”Det var två olika attityder som sammanföll, den ena sprungen ur en tolerans av barnsligt beteende, den  andra ur en känsla av att det vore bäst för mig att inte alls vara ett barn”, beskriver Angelica Garnett atmosfären i sitt barndomshem, godset Charleston i Sussex, dit Bloomsburyfans vallfärdar idag.

Angelica Garnett föddes 1918. Officiellt som dotter till Clive Bell. Först när hon var 17 år fick hon veta sanningen. Att Duncan Grant, som levde tillsammans med Vanessa Bell på Charleston, var hennes biologiska pappa.

”Även om Vanessa tröstade sig med att låtsas att jag hade två fäder hade jag i verkligheten – det vill säga den emotionella verkligheten – ingen, skriver hon.

Mot den bakgrunden är det kanske inte överraskande att hon gifte sig med en betydligt äldre man, den charmige men despotiske David ”Bunny” Garnett. Många avrådde, men ingen talade klarspråk. Garnett var inte bara en 26 år äldre vän i familjen, han hade varit älskare till båda hennes föräldrar. Äktenskapet blev inte lyckligt, men ledde till fyra döttrar. För dem var Angelica Garnett, enligt egen utsago i en 90-årsintervju, en utmärkt mamma. Hon beskriver sina mogna år som en bättre tid än barndomen. På äldre dar såg hon tillbaka på sin uppväxt och på sin mor, men en kärleksfylld fördragsamhet:

”Nu ser jag min barndom som ett otryggt paradis, som en vagga på ett moln, men inte desto mindre glädjefylld”, skriver hon i efterordet till boken.

Angelica Garnett avled 2012 i Provence, där hon bodde den senare delen av sitt liv.

Bloomsbury-gruppen kallas ibland Gloomsbury. Inte minst har Virginia Wolfs självmord förmörkat bilden. Men  Virgina Wolf var allt annat än en melankoliker som ständigt levde på sammanbrottets gräns, enligt Angelica Garnett. ”She was enormous fun”, är hennes beskrivning av sin moster, som hon stod mycket nära.

En värdelös kokbok, men en vacker bok med många bilder och roliga
anekdoter om Bloomsburygruppen och dess matvanor.

Den sociala och glädjefyllda delen av Bloomsburygruppens liv lyfts fram i The Bloomsbury Cookbook – Recipes for Life, Love and Art som Jans Ondaatje Rolls gav ut 2014. Hon beskriver där gruppen som sin tid foodies, alltså matintresserade på nördighetens gräns. Dock med en viktig skillnad jämfört med dagens matnördar: de visste ingenting om matlagning. Sådant hade de tjänstefolk till. Downton Abbey hade sin Mrs Patmore, på Charleston var det Grace Higgins som såg till att det kom mat på bordet.

The Bloomsbury Cookbook är rätt värdelös som kokbok. Inte främst för att recepten är högst rudimentära, utan för att det handlar om traditionell engelsk mat, som aldrig varit särskilt upplyftande. Inte ens om den som här får glans av kulturella storheter. Men det är en vacker bok, fylld  av anekdoter och illustrerad med målningar och familjebilder. Den fyller väl sin plats bland memoarböckerna men lär knappast riskera några fettfläckar på grund av praktiskt bruk i köket.

Godset Charleston, där Angela Garnett växte upp tillsammans med sina föräldrar Vanessa Bell och Duncan Grant, två av
Bloomsburygruppens centralfigurer. Från The Bloomsbury Cookbook.

 

 

Torgny Lindgren om nåden och plikten

Kanske sista gången. Torgny Lindgren talade om
sitt författarskap, om nåden, om plikten och om
Västerbotten på Sigtunastiftelsen.

 

 

Torgny Lindgrens långa lekamen är krum och han rör sig med möda när han kommer in i den fullsatta Stora salen på Sigtunastiftelsen. Ansiktet är tärt och de långa fingrarna bleka. Det är nog ingen som blir särskilt överraskad när han avslöjar sitt hälsotillstånd med ett citat av sin morbror Ragnar.

– Jag har en släng av kräftan.

För att åhörarna inte ska bli alltför nedslagna över det oväntat rättframma beskedet tillägger han:

– Trots det är jag här. Det är nåden.

Nåden är ett genomgående tema i Torgny Lindgrens författarskap och präglade även samtalet, som leddes av Stockholms tidigare biskop Caroline Krook. Den nyutkomna samlingsvolymen har titeln Nåden har ingen lag, en titel han är uppenbart nöjd med. Nåden kan ha många former men man känner igen den när man ser den. Torgny Lindgren jämför med kvantfysik.

– Forskarna ser inte partiklarna, men de ser spåren.

Torgny Lindgren samlade in sina berättelser i uppväxtens Västerbotten när han var mellan 16 och 24 år.

– Sedan dess har jag inte kommit på något nytt.

Däremot har han utvecklat formen i sitt skrivande. Berättelserna är genomkomponerade och präglade av hans starka musikintresse.

– Jag har lånat sonatens form. Början anknyter alltid till slutet i mina böcker.

Torgny Lindgren är sedan länge katolik, men hans religiositet är starkt präglad av uppväxten i bönhusens Västerbotten. Fromheten där hämtade näring från många håll, från pietister, från väckelserörelsen och från EFS. Hos dem finns inte bara nåden,  även plikten är en stark beståndsdel.

– Min pater har kallat mig en katolsk missionsförbundare, det ligger något i det.

Torgny Lindgren brukar räknas till Västerbottenförfattarna tillsammans med framför allt Sara Lidman och PO Enquist. Men även om landskapet förenar finns det också mycket som skiljer.

– I inlandet där Sara och jag växte upp var det närmast medeltida förhållanden. Det var hästens landskap. Det var skogsbrukets landskap. PO Enquist kom  från kusten.  I Hjoggböle  fanns det traktorer, badkar och cigaretter. Det är en enorm skillnad

Avslutningsvis frågade Caroline Krook vad hans 25-åriga medlemskap i Svenska Akademien betytt.

– Det har varit en nåd att vara med och att få lära känna människor som Öster Sjöstrand, Lars Forsell, Per-Olof Sundman och Gunnel Vallquist. De har hjälpt mig att överskåda jorden.

Framträdande på Sigtunastiftelsen den 13 mars var det första Torgny Lindgren gjort på ett år. Hans bedömning var att det sannolikt var det sista. För oss som var med kändes det som att få del av den lindgrenska nåden att höra honom berätta.

 

 

 

 

 

 

Moderskapets kval och glädjeämnen

Nyligen utsåg engelska The Guardian Madame Bovarys och älskaren Leons färd med häst och vagn över den normandiska landsbygden till en av historiens tio bästa sexscener. Här sägs inget i klartext men varken de förbipasserande eller läsarna hyser några tvivel om vad som pågår under den vilda färden. Madame Bovary skulle nog finnas med även på min lista, liksom händelserna på det kvistfria furugolvet i Per-Olof Enquists Liknelseboken.

Mer originellt vore kanske att göra en lista över de osexigast sexskildringarna. I så fall skulle jag ha med Margaret Drabbles Kvarnstenen (The Millstone), som kom ut 1965 och som jag nu läst om.  

En 1970-tals version av Margaret Drabbles
The Millstone en bok om moderskapets
kval och glädjeämnen, medtonvikt på det senare.

”Jag log och nickade och det var det och så var det över”, beskriver huvudpersonen Rosamund sin sexdebut. Ett taffligt samlag med en man hon knappt känner och som hon sen inte träffar på nästan två år och som ovetande blir pappa till hennes barn. Sex blir i fortsättningen en icke-fråga för Rosamund. Detta är en bok om moderskap, om den livsförändrande kärleken till barnet.

Boken utspelar sig i det tidiga 60-talet i ett London, som ännu inte hunnit bli riktigt swinging. I ett England där ogifta mammor är långt ifrån accepterade och den sexuella okunskapen stor. Mitt exemplar är en 1970-tals utgåva från Penguin Books. Den kostade på sin tid 30 pence. Jag minns inte hur den kom i min ägo, men Margaret Drabble har alltid varit en favorit. Hennes sätt att skildra familjeliv, moderskap och det vi idag kallar livspusslet, har påverkat mig mycket. Sannolikt mer än Doris Lessings böcker, som kvinnor av min generation gärna bekänner sig till.

1960-och 1970-talet flödade av böcker där oönskade graviditeter fördärvade kvinnors liv. Men trots bokens titel är Octavia ingen tung börda för Rosamund. Tvärtom, tillför hon nya dimensioner i en redan rik tillvaro. Rosamund hör till de lyckligt lottade, allt löser sig för henne och barnet. Eftersom hon är uppfostrad av välbärgade socialister kan det ge henne lite dåligt samvete, men inte mer än hon kan leva med. Hon är en inte alltid sympatisk blandning av handfallenhet inför tillvarons praktiska detaljer och klassmässig självsäkerhet.

Frågor kring mödraskapets känslomässiga kval och glädjeämnen är eviga och Margaret Drabble beskriver dem på ett sätt som kvinnor i alla generationer kan känna igen sig i. För en nutida läsare är en del av bokens behållning att man inser hur mycket som har förändrats i samhället syn på mödraskap. En ogift mor märktes på den här tiden självklart ut på BB med ett U, som i unmarried på sängen även om hon för formens skull kallades fru. Att mamman skulle få vara med sitt sjuka barn på sjukhuset var otänkbart för personalen. För Rosamund var det otänkbart att lämna barnet. Hon får sin vilja igenom. På sitt sätt är hon en föregångare för de kvinnor som väljer barnet men avstår från mannen.

Författaren: Margaret Drabble är född i Sheffield 1939. Hennes första roman, som kom ut 1963, hette A Summer Bird Cage, den senaste kom 2013 och hette The Pure Gold Baby och är även den en bok om mödraskap. Margaret Drabble är från början litteraturvetare och har även gett ut fackböcker. Hennes syster är författaren A.S. Byatt. De båda umgås inte utan har utvecklat en livslång fiendskap, som ingen tror går att bryta. 1980-talsromanen Elfenbensporten, kom förra året i en svensk nyutgåva i Britt Arenanders översättning och med nyskrivet förord av Marie Peterson.

 

 

Spännande kvinnoliv från mormors bokhylla

I min mormors bokhylla fanns inte många böcker. Hennes läsande inskränkte sig till Nya Norrland. I den mån hon i övrigt satt ner så var det ett handarbete eller något som skulle lagas som sysselsatte henne. Hon hade dock en bok med fotografier som fascinerade mig. Den hette I kvinnans värld och visade på kvinnoliv i andra världar än de jag kände till.

En högkvalitativ bok inser jag nu. Bilderna var tagna av KW Gullers, texterna skrivna av författaren Alice Lyttkens. Sannolikt hade de även publicerats i tidningen Vi, som gav ut boken på Kooperativa Förbundets bokförlag 1950.

”Naturen har utsett kvinnan till livgiverska, en uppgift som i sin tur sätter hennes livvårdande instinkter i funktion. Det är med andra ord omkring kvinnans moderlighet som enligt vårt förmenande  kvinnans värld har vuxit fram”, skriver Alice Lyttkens i förordet.

Hennes texter brydde jag mig aldrig om som barn. När jag läser dem nu finner jag dem högstämda, distanserade och opersonliga. Det är bilderna som fascinerar, då som nu. Bilder av kvinnor i ett försvunnet Sverige, som nog var på väg bort redan när jag upptäckte boken någon gång i skiftet mellan 1950- och 60-tal. Här finns bondhustrun, som på cykel och med ett av barnen på pakethållaren tar in korna till mjölkning, Brita Johansson, som jobbar på Textilkonsum i Karlstad och gamla mor Emma som sitter i kökssoffan och läser Amerikabrev från barnen.

Fast varken gamla tanter, bondfruar eller konsumexpediter var tillräckligt främmande för att jag skulle bli riktigt fascinerad. Än mindre den medelklassiga hemmafrun, som med sin symaskin och sitt skurande påminde om min mamma. Det jag tyckte var spännande var slumsystern i storstaden och barnmorskan i lappmarken. Här gav bilderna inblick i världar jag aldrig annars såg

”I Frälsningsarméns barnhem får många små vilsna fåglar skydd. Kanske mor och far är skilda, kanske de ingen bostad har. Eller mor ligger sjuk. Eller far blir alltför våldsam av spriten. Barnen är de olyckliga omständigheternas eller ansvarslöshetens offer”, läste jag i bildtexten till en bild där en stackars  guldlockig flicka får hjälp avslumsystern.

Barnmorskan i Arjeplog är än mer spännande. Man får se henne åka skidor i spårlös terräng, dricka kaffe på fat för att det ska gå fort, åka släde i snö, lyssna med tratt på gravidmage och så till sist visa upp den nyfödde, tryggt placerad i en ståltrådkorg, för modern.

”Kvinnan är framförallt mor. Hon är Eva. Hon är Maria. Och hon är bindemedlet mellan generationerna”, lyder Alice Lyttkens slutord i boken.

Om jag någon gång går i analys ska jag reflektera över hur det har påverkat mig att jag i mycket unga år varje år återkom till dessa ord och dessa bilder hos mormor.

Författaren:

Alice Lyttkens 1897-1991, betraktas som en pionjär bland feministiska författare. Hon debuterade 1932 med romanen Synkoper. Hon skrev 54 böcker. De första  handlade om den moderna kvinnans situation, men hon blev mest känd för sina historiska romaner. Hon skrev också en populärvetenskaplig serie om kvinnans historia. Under många år var hon den författare som lånades flitigast på biblioteken.

Fotografen:

KW Gullers 1916-1998, Stockholmare och stockholmsskildrare, också känd som förebilden för Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg. Han fick sin första kamera som tolvåring och började sedan jobba i Stockholms ledande fotofirma.  1938 startade han egen firma. Han gav ut 100 fotoböcker i färg och svarvitt. En av hans specialiteter var industrifotografering. Begreppet Made in Sweden kom i hög grad att bildsättas av K. Gullers. Hans bild- och negativsamling finns nu hos Nordiska Museet. 2010 kom en del av hans bilder av efterkrigstidens Sverige i nyutgåva i boken När vi byggde landet av Daniel Braw utgiven av Gullers förlag.

 

Sarkasmernas drottning

Dorothy Parker är en författare jag inte ägnat en tanke på mycket länge. Men idag dök hon plötsligt upp i två olika sammanhang. På Facebook citerades en typisk Parker av den ordglade Dan Linder:

När du svär att du är kär,
skälvande och betagen,
och han lovar att han är
din till domedagen -
kan du skriva upp det här,
någon blir bedragen.

Dikten heter i original Unfortunate coincidence och kommer från debutsamlingen Enough rope. Översättningen är troligen gjord av Kerstin Hallén, som tillsammans med Uno Florén gav Dorothy Parker svensk språkdräkt i en samlingsvolym utgiven 1978 av Bra Böcker. Dikten är typisk Parker både för sin poetiska pregnans och för sin svartsyn. Vackra kärleksdikter att läsa på bröllop får man leta förgäves efter hos Dorothy Parker.

 

Den andra Parkerdikten jag stötte på idag är grövre i tonen och enklare i formen. Den dök upp i en intervju  i Femina med deckarförfattaren Mons Kallentoft om hans nya bok Food junkie, där han skriver om sin jakt på den ultimata smakkicken.  På frågan om favoritdikt citerade han denna:

 

I liketo have a Martini
Two at the very most
After three I am under the table
after four I am under my host

 

Detär lite oväntat att det är två män som citerar Dorothy Parker. Jag har alltid betraktat henne som en författare som mest tilltalar kvinnor. Jag beundrade henne när jag var ung. För stilsäkerheten, för oräddheten att strö sarkasmer omkring sig och för att hon verkade så cocktailcool, vilket jag aldrig var, men gärna skulle ha velat vara. Jag är dock inte helt främmande för sarkasmer, men de har snarare hörts i fikarum än i barer.

 

I min bok  hylla finns två Dorothy Parker. Förutom Bra Böcker-samlingen, som pryds av ett lite för romantiskt porträtt av författaren, också en amerikansk 70-talspocket The Portable Dorothy Parker utgiven av The Viking Press. Förordet är detsamma, skrivet av Brendan Gill, journalist på The New Yorker, som Dorothy Parker var med och startade 1925. I den amerikanska samlingen finns inte bara dikter och noveller utan också tidningsartiklar och recensioner.

 

”Omfångetav hennes samlade verk är inte stort, och innehållet väger ofta ganska lätt, men författaren är kanske lyckligare lottad än hon anade: hon hade inte räknat med att hennes verk skulle överleva, och att hon alltjämt skulle läsas i skolor och universitet av ungdomar som är barnbarnsbarn till hemmes samtida – det skulle säkert ha glatt och förvånat henne”, skrev Brendan Gill 1973.

 

Minst lika förvånad skulle hon nog vara över att hon idag har en egen hemsida, att man kan gå guidade promenader i hennes fotspår i New York och att det finns T-shirts med ett av hennes mer kända citat:  ”Men seldom makes passes at girls who wear glasses”. Inte mitt favoritcitat av förklarliga skäl. 

 

Författaren:

Dorothy Parker (1893-1967). Hon var född i en välbärgad familj i New Jersey. Mamman dog under hennes första levnadsår. För att komma ifrån sin stränge far och sin ännu strängare styvmor flyttade hon  som 18-åring till New York. Där fick hon jobb som teaterrecensent på Vanity Fair och blev snabbt en som syntes i det litterära vimlet. Hon var en av grundarna av det litterära sällskapet Algonquin Round Table, som varje dag i tio års tid träffades  på New York-hotellet, till nöje och nytta. Hennes första diktsamling Enough Rope, kom ut 1926. Därutöver publicerade hon ytterligare två diktsamlingaroch två novellsamlingar. 1934 gifte hon sig med Alan Campbell och paret flyttade till Hollywood, där de blev framgångsrika manusförfattare med bland annat två Oscarsnomineringar. Hennes vänsteråsikter gjorde det dock omöjligt för henne att fortsätta under McCarthy-åren och hon återvände till New York. I sina tidiga dikter flirtade hon med döden, men kom att leva tills hon blev 73 år. De sista åren bodde hon ensam med sin hund på ett litet hotell i New York.

 

Skrämmande akuellt om en ung massmördare

Jag är knappast den enda som denna helg tagit fram Lionel Shrivers roman Vi måste prata om Kevin. Den handlar om massmord på en skola. Berättare är den 16-årige mördarens mamma Eva Khatchadourian, som skriver brev till sin frånvarande make. Breven är fyllda av sorg och förtvivlan, men här finns också en torr humor. Man kan ana det var så här hon berättade för honom om vardagliga händelser, då innan livet oåterkalleligen förändrades.

Redan från födseln är det uppenbart att Kevin inte är som andra barn. Kanske är Eva inte heller som andra mammor. Hon var tveksam till att skaffa barn, men lät sig övertalas. Kevin tyr sig till pappan, som blundar för pojkens beteende och tar honom i försvar. ”Han är ju bara ett barn”. Mammans oro växer och hon misstänker att Kevin orsakar de olyckor som ständigt inträffar i hans närhet.

I breven ser hon tillbaka på deras liv tillsammans. Det goda liv de hade innan de fick barn, livet med barn och deras olika reaktioner på sonens beteende. Hon berättar om rättegången och om omgivningens reaktioner. Hon klandrar inte grannarna för att de trakasserar och fryser ut henne. Hon tycker inte att förtjänar annat som fostrat ett sådant barn. Hon har valt att bo kvar i det välmående villasamhället där sonens skola låg, bland annat för att kunna besöka sonen i fängelset. Självklart söker hon en förklaring till vad som fick honom att döda sina skolkamrater. I slutkapitlet frågar hon honom varför han gjorde det.

En fråga som inte har något svar, fast gärningsmannen är vid liv. I Newton, finns ingen att fråga. Föräldrarna och alla andra i det lilla samhället får leva med frågorna och saknaden. Det får även Adam Lanzas pappa och bror. Brodern pekades dessutom ut som mördare i världens alla medier i den första förvirringen efter dådet.

De har inte mycket tröst att hämta i Lionel Shrivers bok om de skulle läsa den. Men för andra är de läsvärd. Inte för att den ger tröst, utan för att den beskriver det ofattbara och för att den beskriver ett samhälle där detta kan hända. Men också för att den ger en inblick i en förälders förtvivlan över att ha ett barn som inte är som andra och över att ingen hör varningsklockorna.

Efter fredagens massmord vid  Sandy Hook Elementary har debatten om USA:s vapenlagar åter blossat upp.  Men kanske borde man också fundera över människorna som håller i vapnen och vad som driver dem. De unga frustrerade männen, som är avvikande, men som ingen vill se. En mamma till en pojke med psykiska problem tycker inte att vapenlagarna är den centrala frågan:

”Efter ännu en förfärlig nationell tragedi är det lätt att tala om vapen. Men det är dags att tala om psykiska sjukdomar”, skriver Liza Long, på den populärvetenskapliga sajten The Blue Review, Hon och Eva Khatchadourian hade nog förstått varandra.

Författaren

Lionel Shriver. Amerikansk författare och journalist, född 1957, som numera bor i London. Hon hade skrivit sex böcker innan hon fick sitt genombrott med We Need to Talk About Kevin, som kom ut 2003. Den svenska översättningen, som gjordes av Cajsa Mitchell, kom 2006. Boken har filmats, med Tilda Swinton och John C Reilly i rollerna som föräldrarna. Lionel Shriver är en stark kritiker av det amerikanske sjukvårdssystemet, som hon skildrat i den senaste boken som översatts till svenska Priset man betalar.

 

 

Många känner igen sig i Glaskupan

Häromdagen efterlyste Lena Dunham, skapare av succéserien Girls,  sina twitterföljares tankar om The Bell Jar, på svenska Glaskupan. Anledningen var att det snart är 50 år sedan Sylvia Plaths enda roman kom ut. Därmed är det också snart 50 år sedan Sylvia Plath dog. Den 11 februari 1963 begick hon självmord genom att stoppa huvudet i gasugnen medan hennes två barn sov i rummet bredvid.
Detta har i hög grad påverkat läsningen av romanen, som handlar om en ung kvinna Esther, som är smart och begåvad, men också psykiskt skör och försöker ta sitt liv. Glaskupan har starka självbiografiska drag. Liksom bokens huvudperson fick Sylvia Plath ett stipendium för att praktisera på ett modemagasin i New York, även den psykiska skörheten och självmordsförsöket har de gemensamt.

Men det är knappast för likheten med Sylvia Plaths liv, som generationer unga kvinnor har följt Esthers öden i 1950-talets könsstereotypa USA utan för att de känt igen sig själva. Det framgår också av svaren på Lena Dunhams twitterfråga. Många är på temat: Boken fick mig att förstå att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde.

Mitt eget exemplar är Fabers pocketupplaga inköpt i England 1975, året innan boken kom på svenska. Jag kommer inte ihåg hur jag hört talas om den. Men det kan inte vara ett impulsköp, omslaget är ju på intet vis köplockande. Antagligen var det en följd av mitt växande feministiska intresse och kanske också att jag hört talas om Sylvia Plaths liv, som fascinerade då och fortsätter att fascinera.

Jag minns boken inte bara som sorglig, utan också som bitvis rolig. Sylvia Plath är en skarp och stundtals skoningslös iakttagare av människor i sin omgivning.  För att skona de omskrivna försökte hennes mamma stoppa utgivningen av boken i USA. Där kom den ut först 1971. Mamman fick ge med sig eftersom man oroade sig för att bokens allt större ryktbarhet skulle ge upphov till piratutgåvor.

Men även om unga kvinnor i 1970-talets Sverige hade oändligt mycket större möjligheter än våra jämnåriga i 1950-talets USA kände jag igen mig i boken när jag läste den som 25-åring. Esther visar hur möjligheter också kan ge ångest för att man inte förmår ta dem till vara. Hennes upplevelser av att vara inlåst i depressionens glaskupa har jag lyckligtvis sluppit. Men jag delade hennes erfarenheter av att vara en duktig flicka med  höga betyg och höga förväntningar som samtidigt är socialt oerhört tafflig. Och lång, ibland pinsamt mycket längre än sina kavaljerer.

Sylvia Plaths verk har i hög grad kommit i skymundan av hennes liv, hennes sjävlmord och hennes status som feministisk ikon. Men hon var framför allt en mycket begåvad poet, vilket Caj Lundgren beskriver i en understreckare i SvD 2005. Kanske rent av mer begåvad än sin man Ted Hughes, som visserligen blev hyllad med priser och titlar, men som hela sitt liv fick leva i skuggan av första hustruns självmord. Månaderna innan hade han övergett henne för en annan kvinna. Ted Hughes avled i caner 1998. Hans sista diktsamling, The Birthday Letters, där han skriver om relationen till Sylvia Plath anses av många vara hans bästa.

Han och hans andra hustru tog hand om de två barnen, som fanns i rummet bredvid när deras mamma tog livet av sig. Frieda Hughes är idag författare och konstnär och bor sedan länge i Australien. Hon upprördes starkt över att familjens tragedi blev en film 2003 med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig i huvudrollerna. Nicholas Hughes, var marinbiolog med inriktning på laxar. Han begick självmord  i sitt hem i Alaska 2009.

Författaren:

Sylvia Plath: Född i Boston, Massachusetts 1932, död i London 1963. Efter collegestudierna fick hon ett stipendium för att studiera vid Cambridge där hon träffade den engelske poeten Ted Hughes. De gifte sig 1957 och fick två barn. Hon debuterade 1960 med diktsamlingen The Colossus. Hennes enda roman The Bell Jar (Glaskupan) kom ut i England kort före hennes död 1963. Den översattes av Christina Liljecrantz och kom ut på svenska första gången 1976 och i flera nyutgåvor sedan dess. 50-årsjubileet borde aktualisera en nyutgåva. Nu finns den bara att köpa i en samlingsbok med utländska klassiker. Sylvia Plaths mest kända dikter finns i samlingen Ariel, som gavs ut 1965. Den kom ut på svenska första gången i år i Jenny Tunedals och Jonas Ellerströms översättning.