Den 37-årige Jan Myrdal om döden

Bokhyllorna är på väg att svämma över så denna gråa allhelgonadag var det dags för rensning. Efter moget övervägande lyckades jag hitta tre fula, ointressanta gamla engelska pocketböcker som jag ansåg mig kunna skiljas ifrån samt första delen av Benvenuto Cellinis liv, skildrat av honom själv. Den blev dock kvar eftersom maken ansåg den som oslängbar.

Elva svenska författare har i kalendern Vinter-
gatan från 1964 beskrivit vad de skulle göra
om de hade tre timmar kvar att leva. Bland
dem Jan Myrdal,som avled 29 oktober 2020,

Då gav jag upp och ägnade mig åt ett upphittat exemplar av Svensk Författarförenings kalender Vintergatan från 1964 med titeln Tre timmar kvar att leva. Mest för att Jan Myrdal, som avlidit dagen innan, var en av de elva författare som fått i uppdrag av redaktören Stig Ahlgren att skildra hur de skulle agera om de visste att de skulle dö om 180 minuter.

Jan Myrdal intar en rationell position i förhållande till döden. Religionen är honom främmande.

”Odödlighet, besvärjelser, maskerade söndags-schamaner, klockringning, himmelsgudar och underjordsjävlar tycktes mig, och tycks mig än, blott vara en serie pinsammma utmaningar mot förnuftet”, skriver han.

Döden är slutet och vi ska alla dö en gång, En insikt Jan Myrdal ända sedan tonåren upplevt som en befrielse, som manar till handling.

”Jag har därefter alltid utgått från att jag vid lämplig tidpunkt och efter noggrant övervägande kommer att släcka mig som man blåser ut ett ljus. (Och inte vänta alltför länge, som Napoleon.) Och det är en stor trygghet.”

När Jan Myrdal skrev detta var han 37 år och skulle komma att leva ytterligare 56 år.  Idag vet vi att han lät sitt ljus brinna ut. Man kan undra om han under sina sista dagar på Varbergs sjukhus tänkte på Napoleon. Enligt Myrdals text i boken förebrådde kejsaren sig att ”han inte dött vid Moskva eller åtminstone vid Waterloo”.

För en 37-åring är ålderdomen något som ligger långt fram och som man inte tänker utsätta sig för. Men när man väl är där vill man trots allt vara med ett tag till. För att se vad som händer. Kanske också göra saker lite bättre. Den unge Jan Myrdal verkar inte helt omedveten om detta. I inledningen till boktexten skriver han om en kvinna som ligger för döden och planerar för hur hon ska märka sina lakan i framtiden för undvika att fotändan kommer mot ansiktet.

Jan Nilssons illustration till Jan 
Myrdals bidrag "Att döda".

Själv hoppas Jan Myrdal på att han använder sina sista timmar till att medvetandegöra "om den mänskliga situationen för att bryta ner maktstrukturerna innan de förintar oss". Och det är väl det han ägnat sitt liv åt om inte ända fram till slutet så bra länge. Även om man inte delar hans åsikter är det en imponerande skriftställargärning.

De övriga författarna som skriver på temat ”tre timmar kvar att leva" är Babro Alving, Kerstin Anér, Werner Aspenström, Elsa Grave, Lars Gustavsson, Lars Gyllensten, Lars Görling, Olle Holmberg, Erik Lundegård och Vilhelm Moberg. Eftersom namnen publiceras i bokstavsordning kommer Jan Myrdal sist. Han var också den som blev sist kvar. Boken blir kvar i hyllan. 

 

 

 

”

 

Nu kan det sägas om Gun-Britt Sundströms Skrivliv på JH och med Maken

I skiftet mellan 60- och 70-tal fanns två journalisthögskolor. Formellt var det nog samma utbildning. I praktiken var det skilda världar och skepticismen var stor mellan institutionerna. Jag började i Göteborg höstterminen 1969. Där tyckte vi att vi lärde oss det som var viktigt för ett yrkesliv som journalist, Hantverket. Till exempel hur man skriver en ingress för att locka läsare och hur man hanterar en typometer, det mätverktyg med grafiska mått som användes vid redigering.

Två av Gun-Britt Sundströms 16 böcker,  som delvis över-
lappar varandra. Boken till vänster, som handlar om hennes tid
 på journalisthögskolan  kom ut 1970. Den högra är från i år
och innehåller dagboksanteckningar från 1966-1978.

I Stockholm handlade det bara om politik, trodde vi. I stället för att svinga sina typometrar diskuterade man där journalistikens roll i den revolutionära kampen. Det skulle aldrig ge dem jobb på en redaktion, var vår övertygelse. I hög grad delades vår uppfattning av branschen, i synnerhet på landsortstidningar. Där tyckte man då att högskoleutbildning var onödigt och stockholmarna i stort sett oanvändbara.

När jag nu, nästan 50 år efter påbörjad journalistutbildning, läser Gun-Britt Sundströms bok från 1970 om sin studietid : ”Nu kan det sägas!. Ett jag var där-reportage från Journalisthögskolan”. inser jag att ryktet om Stockholms starka vänstervridning inte var ogrundat. Till exempel strejkade de från undervisningen för att få lön under praktiktiden. Utan framgång och den förlorade undervisningen fick de ta igen på lördagar för att få ut sin examen.

Men jag ser också att det fanns likheter. Varken i Stockholm eller Göteborg var utbildningen särskilt ansträngande. Utöver yrkesämnena läste man lite olika kurser som skulle ge grundläggande samhällskunskap som man borde fått på gymnasiet. På båda skolorna lekte man tidning, det vill säga man gjorde övningstidningar. Pinan för reportrarna att ta människors tid i anspråk för artiklar som aldrig skulle publiceras var densamma: 

”Vi slår upp våra notisblock och osäkrar våra kulspetspennor. Sedan tittar vi på varandra. Ingen stiger ur bilen. Vi tittar på varandra och brister i skratt. Saken är helt enkelt den att ingen av oss har den minsta lust att gå ut och antasta folk på gatan”, beskriver Gun-Britt Sundström, ett försök att få ”mänsklig anknytning” till ett reportage om daghemsbrist.

I år har Gun-Britt Sundström gett ut boken Skrivliv, där hon publicerar dagboksanteckningar från åren 1965 till 1978 från ett intellektuellt stockholmsperspektiv. Mycket intressant läsning åtminstone för oss som var med de här åren. Inte minst för de inblickar den ger om livet på DN:s kulturredaktion och för beskrivningen av tillkomsten av hennes succébok Maken, som idag betraktas som en svensk klassiker.

Efter den skrev hon inga fler romaner, vilket vi var många som beklagade. Jag gillade det mesta hon skrev, inte bara det skönlitterära utan även krönikorna, som i DN på den tiden hette Motrot, och recensionerna. Det fanns nog en tid jag gärna hade velat vara som hon, det vill säga någon som skrev böcker och som jobbade på DN:s kulturredaktion. Senare gick hon till Bibelkommissionen och min avund försvann. Idag är hon en av de fem utomstående som ska bistå Svenska Akademien med att få fram en nobelpristagare i litteratur till nästa år. Är osäker på att det är något man bör avundas henne.

När jag nu läser Skrivliv inser jag att våra vägar en gång nästan korsades. Höstterminen 1969, när jag började på Journalisthögskolan, gjorde en grupp från Stockholm ett besök i Göteborg:

”Skolresan blev ett ganska misslyckat projekt ur förbrödringssynpunkt. På JHG är JHS känd som ”kommunisthögskolan” och vi kände oss inte mer än måttligt välkomna på deras Ingressen-fest (de gör alltså övningstidningen Ingressen liksom vi gör Anfangen). Men roligt hade vi.”, är dagbokscitatet från den utflykten.

Det roliga hade stockholmarna tydligen på egen hand på hotellet. Där hade de kuddkrig och lekte levande charader. Någon gestaltade då kursboken Vårt behov av press, radio och TV, vilket man ju gärna hade velat se. Men jag har inget minne av några gästande stockholmare eller att vi gjorde någon svarsvisit när vi var i Stockholm. Det var nog ett misslyckat förbrödringsprojekt.

Författaren:

Gun-Britt Sundström är född i Stockholm 1945. Hon debuterade 1966 med Student 64, en självbiografisk roman om studietiden i Uppsala. 1973 kom För Lydia, som är en samtida version av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, ur kvinnans perspektiv. Främst förknippas hon med  Maken - en förhållanderoman, som kom 1976. I Skrivliv framgår i hur hög grad den bygger på egna erfarenheter. Generationer av läsare har gillat Maken, själv säger  Gun-Britt Sundström sig ha varit trött på den i 42 år. Efter den har hon inte skrivit fler romaner utan ägnat sig åt översättningar av såväl Gamla Testamentet som av romaner samt skrivit och barnböcker. I Skrivliv funderar hon många gånger på om hon ska doktorera och i så fall om vad. Det blir aldrig så men 2003 utnämndes hon till hedersdoktor vid Stockholms universitet bland annat för "sin språkliga lyhördhet".   

En handfull herrar i Västerås 1969

1969 var Västerås en stad med 108 000 invånare. Till denna stad reste journalisten Gustaf-Adolf Mannberg. Han var utsänd av tidskriften Böckernas Värld för att träffa en handfull, för denna litterära tidskrifts läsare, intressanta, herrar.

En sådan resa var mer givande 1969 än den skulle vara idag. Två av herrarna hör till våra stora samtidspoeter, den tredje är en idag bortglömd men då uppmärksammad romanförfattare, den fjärde en skrivande domprost med internationellt engagemang och den femte en kommunal utopist.

Den kommunale utopisten är stadsarkivarie Sven W Olsson, en kulturell maktfaktor i staden i kraft av sin roll som sekreterare och föredragande i kulturrådet. Rådet beskrivs som en liten grupp experter, som diskuterar hur man ska få fatt på kulturlivet. Sven W Olsson funderar bland annat över hur man ska få med den 11 procenten, som är ”utlänningar”. De har satt sin prägel på hela stan, inte minst på varuurval och matvanor, konstaterar han.

”Men hur ska vi få dem att känna sig hemma, hur få med dem i kulturella aktiviteter”, funderar den kommunale utopisten.

Frågan kvarstår snart 50 år senare när staden har 150 000 invånare, varav 20 procent utlandsfödda. Utlänningar talar vi inte längre om. Kommunala utopister är det ont om. Den kommunale utopistens son Anders är idag tf ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Näste herre som får besök av Böckernas världs utsände är Lars Gustafsson, här kallad den filosofiske pendlaren, som tar emot i sitt kommunalt subventionerade hus på Kyrkbacken. Ett boende han tackade ja till trots att Sven Delblanc varnade honom för att han som tack skulle behöva läsa fosterländsk dikt för skolbarnen varje år.

”Vad som binder mig till Västerås? Inte bara den låga hyran. Jag är född här, har bott här i arton år, gått i skolan här. Gillar att jobba på tåget”, säger Lars Gustafsson.

Den andre poeten bodde osubventionerat i ett radhus på Viksäng men fick så småningom ett Nobelpris. Tomas Tranströmer betecknas som ”den själfulle pianisten”.

”Det karakteristiska för Västerås är att författarna inte skriver om stan. De skriver på den, säger Tranströmer apropå Sam Lidmans stenar på Djäkneberget. Idag går västeråsarna på Tomas Tranströmers strofer som finns inristade i centrums trottoarer.

Den vänsterradikale författaren Claes Engström, här kallad ”det brittiska samvetet”, bodde däremot på Kyrkbacken. Han betecknar Västerås som ”den likgiltiga staden”. Alla invånare är maktlösa. Makten finns i stadens fyra maktcentra: Stadshuset, industrin, VLT, som han beskriver som ” den reaktionära, ganska välredigerade dagstidningen, som aldrig yttrat ett kritiskt ord om stans viktiga industrier” samt Rotary, där de andra tre är representerade. Att biblioteket har små resurser beror enligt Claes Engström på att chefen är kvinna och inte kan tala för sin sak på Rotary. Teaterintendenten däremot är med och ”över hans verksamhet regnar det manna”.

Gunnar Helander, betecknas i rubriken som ”den svarte mannens vite broder”. Han har tjänst som domprost efter 17 år i Sydafrika. Han var tidigt en stark motståndare till apartheid och utvisades av regimen. Gunnar Helanders hjärta är nog kvar där nere, förmodar reportern men ställer pliktskyldigt en fråga om verksamheten i Västerås.

”Vi ligger ju inte i topp med kyrkolivet, men vi försöker göra mer, särskilt för ungdomen, blev svaret.

 

Jag kulle inte bli förvånad om dagens domprost svarat ungefär likadant på samma fråga. Allt förändras inte på 50 år även om mycket är annorlunda.

Fakta  Böckernas värld  Tidskriften utgavs av Bonnierägda förlaget Åhlén & Åkerlund 1966-1971 med Uno Florén som chefredaktör. Gustaf-Adolf Mannberg, som gjort Västeråsreportaget, svarade för merparten av intervjuerna. Den vände sig till den breda gruppen litteraturintresserade. Bonniers andra litterära tidskrift BLM (Bonniers Litterära Magasin) var mer akademisk och finkulturell.

Böckernas Värld bjöd sina läsare en blandning av artiklar, författarintervjuer och recensioner plus en del skönlitterära bidrag. Nummer 5:1969 innehåller till exempel en intervju med Jan Myrdal i serien Nordiska provokatörer, en text av Ivar Lo-Johansson med rubriken Industrins födelse, en novell av Tage Aurell samt dikter av Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson kopplat till Västeråsreportaget. 

Böckernas Värld saknar motstycke idag. Det närmaste man kommer är nog Vi Läser, men den är glättigare, glassigare och ägnar mycket utrymme åt översatt litteratur. Något som helt saknas i detta nummer av Böckernas Värld. 

Ester Blenda-biografin aktualiserar Pennskaftet

Mitt exemplar av Pennskaftet är en pocket från
1969 med förord av Barbro Alving och omslags-
teckning av Robert Turner. Jag tvivlar på att Elin
Wägners pennskaft var så elegant.

Journalistpionjären Ester Blenda Nordströms liv och gärning har fått ny uppmärksamhet tack vare Fatima Bremmers Augustprisvinnande biografi Ett jävla solsken. Ester Blenda var på sin tid en superkändis som syntes i vimlet och som skrev böcker och reportage, som fick ett enormt genomslag. Hon jobbade som piga för att avslöja pigornas arbetsvillkor. Hon tog jobb som nomadlärarinna  för att samla material till artiklar om samebarnens skolgång. Hon testade emigranternas villkor i USA och hon levde en vinter i Kamtjatka. Detta höga tempo hade ett högt pris. Mot slutet av sitt liv var hon fattig, sjuk och alkoholiserad.

En viktig person för Ester Blenda både privat och yrkesmässigt var den nio år äldre Elin Wägner, som kom att bli både vän och förebild. Efter att ha läst Ett jävla solsken tog jag därför fram Elin Wägners roman Pennskaftet. Romanen ledde till att unga kvinnliga journalister i decennier efteråt gavs epitetet ”pennskaft”. Lite nedlåtande kanske, eftersom det antyder att de var något annat än ”riktiga” journalister.

Min minnesbild var ett det var en roman om de kvinnliga journalisternas arbetsvillkor och därför ett komplement till biografin om pennskaftet Ester Blenda Nordström. Det stämmer i någon mån, men i än högre grad är det en roman om rösträttskampen och om kvinnlig vänskap samt, inte minst, en plädering för fri kärlek. Kärlek och passion, inte äktenskap, skulle vara det som legitimerade relationen mellan man och kvinna.

Romanens huvudperson, Pennskaftet, som egentligen heter Barbro Magnus, är en för vår tid otänkbar kombination av journalist och aktivist. Hon skriver om det mesta för att få pengar till hyran men bevakar också rösträttskampen. En kamp hon i högsta grad är delaktig i som en i den inre kretsen, Dragarlaget.

Det som gjorde romanen kontroversiell var dock varken beskrivningen av kvinnorna som tog strid för rösträtten eller av de kvinnliga journalisternas usla arbetsvillkor. Det som provocerade samtiden var att Pennskaftet, trots att hon inte är gift, har ett förhållande med den unge arkitekten Dick. Att det skulle göra henne till en fallen kvinna förnekar hon bestämt i ett samtal med väninnan Cecilia Bech. En fallen kvinna, enligt Pennskaftet, är en kvinna som inte vågar ge sig åt den hon älskar ”utan att se på kostnaderna”:

”Faller det gör jag när jag försöker krångla mig till kärlek till billigare pris, när jag värderar mig själv så litet, att jag lämnar ut mig utan att vilja ge allt jag kan och utan att fordra detsamma tillbaka.”

Att sådana livsval kan ha ett högt pris vet Cecilia Bech som blivit övergiven av en man som lovat gifta sig med henne .Hon blir därmed för evigt sorgsen och för evigt fördömd av de rättrådiga fruarna, både inom och utom rösträttsrörelsen.

Pennskaftet kom ut för 108 år sedan men den har åldrats med värdighet. Trots sina allvarliga ämnen är det en rolig bok med en huvudperson som är lätt att gilla. Den är dessvärre heller inte helt inaktuell. Mycket är annorlunda när det gäller kvinnors roll i politiken och i synen på kärlek utanför äktenskapet. Men fortfarande har det här landet aldrig haft en kvinnlig statsminister och hederskultur är inget som bara hör historien till.

Läs den. Tack vare Svenska Akademiens klassikerserie går Pennskaftet att ladda ner i sin helhet med en intressant introduktion av Horace Engdahl med rubriken ”En roman om entusiasm och förälskelse”. http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/elin_wagner.pdf

Fakta om författaren: Elin Wägner föddes i Lund 1882. Pappan var docent och mamman av småländsk prästsläkt. Hon debuterade 1908 med Norrtullsligan, en kåserisk roman  om kvinnliga kontoristers kamp för att få pengarna att räcka och för att hålla de tafsande männen i från sig. Två år senare kom Pennskaftet. Väckarklocka kom 1941 och ses som hennes ideologiska testamente där hon pläderar för feminism, pacifism och miljömedvetande. 1944 valdes Elin Wägner in i i Svenska Akademien, som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Hon avled 1949.

Urban Torhamn - den bortglömde poeten

På Världspoesidagen den 21 mars tog jag slumpmässigt en diktsamling ur hyllan. Det blev Urban Torhamns Lisbet!, som kom ut 1975. Mitt exemplar har dedikationen ”Till min älskade Anna-Karin”. Förstrukna strofer markerar budskap dolda för en utomstående. På sidan 19 finns dikten Som en rodnande, varm kind där någon med driven handstil skrivit ”Till dig! Från mig!”. Den lyder:

Glöm alla dessa symboler!

Det vi ser känner ingen annan.

Det vi känner ser ingen annan.

I dina hemligheter

tar jag form.

I våra hemligheter

tar du form.

Hemliga för varandra

tillhör vi oupplösligt varandra.

Som en rodnande varm kind

alltid tillhör sitt eget ansikte

Samlingen innehåller många fina kärleksdikter. Både hyllningar till vardagskärlekens stillsamma samförstånd och mer passionerade strofer. Här finns också dikter som beskriver förlorad kärlek och svartsjuka.

Boken gjorde mig nyfiken på Urban Torhamn, som jag inte visste mycket mer om än att han var poet. Google hade ovanligt lite att erbjuda. I den mån han förekom beskrevs han som ”den sedan länge bortglömde poeten” alternativt ”den oförtjänt bortglömde poeten”. Lutfi Özköks tidstypiska författarporträtt visar en stilig glasögonprydd man med intellektuell framtoning-

Urban Torhamn föddes 1930, debuterade 1954 med novellsamlingen Exil. Han var under 60- och 70-talen en tämligen framgångsrik poet som också skrev litteratur- och tv-recensioner. 1979 publicerades Mellan våra ansikten, hans tolfte bok, som kom att bli den sista trots att han levde ytterligare 31 år.

Varför tystnade Urban Torhamn?  Journalisten Hugo Lavett sökte svaret på den frågan i radiodokumentären Den privata poeten, som sändes första gången 2013 och som finns att lyssna på via SR Play. Han har intervjuat vänner och kollegor och fått tillgång till Urban Torhamns efterlämnade brev och texter.

Framgångsårens Urban Torhamn beskrivs som ett ”kroggeni”. Festernas medelpunkt, som kunde dricka hur mycket som helst utan att sluddra och som bjöd flott när pengarna fanns. Hans formuleringar var så skarpa att det blev plågsamt. ”Han hade ordens kniv”, som någon uttryckte det i programmet.

Bakom denna yta doldes en känslig människa. Någon som plågades av ångest och depressioner och som drog sig allt mer undan. Den trettonde boken skulle ha titeln Picknick i det ofria. I Urban Torhamns efterlämnade papper finns flera brev till förlaget där han försäkrar att den är på gång och ber om förskott. Men den kom aldrig och något manus finns inte i pappershögarna.

Urban Torhamn kom att leva under allt mer knappa omständigheter och allt mer isolerad. Mot slutet snarast i misär. Men kroggenitakterna var tydligen inte helt glömda. Enligt den vän som intervjuas av Hugo Lavetts charmade han sköterskorna på Södersjukhuset där han dog 2010, 80 år gammal.

”Livsglädjen finns nedlagd i oss som en hemlighet. Kanske”, avslutar Hugo Lavett sitt ömsint respektfulla reportage om poeten som tystnade.

Programmet ger svar på många av de frågor som väcktes av mitt firande av Världspoesidagen med Urban Torhamns bok. För min del återstår två frågor, som lär förbli obesvarade:

Vem var Lisbet, som fick ge namn åt samlingen med kärleksdikter? Varför lämnade Anna-Karin, som fick diktsamlingen med den kärleksfulla dedikationen och de förstrukna diktraderna, boken till antikvariat?

Paradistorgs frågor om barnen är ännu aktuella

PaSommaren den korta ljusa då vi ska hinna det som inte ryms i det pressade schemat resten av året. ”Jag hinner inte nu. Kom till mig på Paradistorg i sommar”, är den stressade läkaren Kathas besked till sina vänner. 

Paradistorg är sommarstället där fyra generationer samlas varje sommar. Med samma ritualer vid midsommar, jordgubbspremiär och kräftor, men även samma konflikter. Livet tar inte paus för att det blir sommar. Krav och förväntningar består, också i det vackraste av sommarhus med sjötomt och glasveranda.

Den snart 60-åriga Katha är huvudpersonen i Ulla Isakssons roman Paradistorg från 1973. En bok som länge varit glömd men på sistone uppmärksammats både i Ebba Witt Brattströmss essäbok Stå i bredd om 70-talslitteraturen och i SVT-programmet Babels serie om böcker som skakat om folkhemmet.

Ulla Isaksson blev hårt åtgången för Paradistorg av Grupp 8 och andra kvinnorättsorganisationer. I det tidiga 70-talet var hemmafrun fortfarande ett ideal för många. Daghem var en ynnest som få förunnades. Men ropen skallade daghem åt alla och kampen började ge resultat. Fler fick barnomsorg, fler kvinnor kunde ta steg mot egen försörjning och självförverkligande.

Kritiken mot Ulla Isaksson gällde att hon motarbetade den utvecklingen och försökte tvinga tillbaka kvinnorna till spisen. Jag har idag svårt att se henne som en motståndare till kvinnokampen. Hon problematiserar den genom att beskriva konsekvenserna för barnen och påminna oss om allas vårt ansvar för deras uppväxt.

Kathas goda vän socialarbetaren Emma är den som oroar sig mest utvecklingen. Hon befarar en framtid med Aniarabarn, barn som får en uppväxt präglad av ”hotande ödslighet, mekanik och känslokyla”. Så illa som Emma befarade har det inte blivit, men man kan fundera om hon inte skulle se dagens barn som böjer sina nackar över paddor och telefoner som ett tecken på att hon fick rätt. Även om ordet mekanik inte längre är giltigt.

När jag läste Paradistorg första gången hade jag jobbat som journalist i två år, var synnerligen singel och med om att starta en avdelning för Grupp 8 i Västerås. Jag var dock inte någon särskilt stridbar kvinnosakskämpe.  Sannolikt var det inte många på jobbet som märkte min fritidsfeminism. Att jag skulle fortsätta jobba den dag jag fick barn var en självklarhet. Bara samhället byggde ut barnomsorgen och papporna tog sitt ansvar skulle det ordna sig. Att likt Katha och Emma oroa sig såg jag som gamla tanters bakåtsträveri.

När jag nu läser om Paradistorg tillhör jag likt Katha och Emma farmors/mormorsgenerationen och känner precis som de en oro för barnen. Inte för att mammorna jobbar utan för att det finns så lite tid för dem, för att de institutioner vi på 70-talet trodde så starkt på har rustats ner, för att det är så stora skillnader mellan barns uppväxtvillkor.

Kanske är det så att den äldre generationen alltid känner en oro för den framtid vi lämnar över. Att vi vill nynna med Hasse och Tage: ”… när man ser på hur barna växer upp och står i, kan man undra om barna nånsin får det som vi”, fast vi vet svaret. Barnen kommer definitivt inte att få det som vi, men förhoppningsvis får de det tillräckligt bra för att vara fördragsamma mot vår generation och de misstag vi gjort.

Fakta: Ulla Isaksson 1916–2000. 
Hon debuterade 1940 med romanen Trädet. Hennes tidiga böcker är präglade av en religiös problematik men på 1950-talet kom hennes skrivande att allt mer handla om kvinnor och kärlek. "Hon brottas gång på gång med individens ansvar, med kärleken, kvinnorollen, familjelivet och viljan att göra gott" , är DN-journalisten Lotta Olssons karakteristik av Ulla Isakssons författarskap. 
Tillsammans med sin man Erik Hjalmar Linder skrev hon en biografi i två band om Elin Wägner, Amason med två bröst, 1977, och Dotter af Moder Jord, 1980. I Boken om E, 1994, beskriver hon makens demenssjukdom,
Ulla Isaksson har skrivit filmmanus och flera av hennes böcker har filmats. Bland dem Paradistorg, från 1977, som regisserades av Gunnel Lindblom och hade Ingmar Bergman som producent. 

Filmen går att ladda ner via streamingtjänster. Boken Paradistorg finns tillgänglig både på papper och som e-bok.

En kortare version av denna text publicerades i VLT den 4 oktober 2017.

Yllet är på en gång högaktuell och helt passé

I hallen utanför vårt badrum står en 35 centimeters välfylld Billyhylla. Den rymmer Lars Gustafssons samlade verk. Samlingen är makens förtjänst, jag har aldrig varit någon Gustafsson-fan. Dels för att jag inte är någon lyrikläsare, dels för att herr Gustafsson offentliga person har stått i vägen för hans texter. Jag uppfattade honom som en gnällig och dryg besserwisser, som jag inte hade lust att ägna tid åt. Även om jag med åren blivit mer fördragsam och med behållning läst många av hans samtidskommentarer i Expressen.

Yllet kom ut 1973 och beskrivs på baksidestexten som
Lars Gustafsson mest lättlästa hittills. Omslagsbilden
är en målning av författaren.

Några dagar efter Lars Gustafssons död var jag utan läsning.

Läs Gustafsson, sa maken.

Jag lydde uppmaningen och greppade Yllet från hyllan utanför badrummet. Jag hade läst den förr och mindes att jag gillade den. Inte minst berättelsen om den törstige morbror Knutte som på cykel gav sig iväg genom den västmanländska skogen för att fylla på förrådet av flaskor.
Första gången jag läste Yllet, som kom ut 1973, var jag rätt nybliven västmanlänning och räknade inte med att bli kvar.  Vid omläsningen har jag bott här i mer än 45 år och fastnar framför allt för att det är en så kärleksfull och fyndig Västmanlandsskildring.

Svartåns flöde beskrivs som att den ”flyter trög som en kommunalman från Kolbäck som debatterar för ett nytt reningsverk”. 

Västerås domkyrkas spira hyllas:

”Det är den brantaste, den djärvaste kyrkspira jag vet, och en sådan där sensommarkväll roterar kajorna omkring som planeter eller småsatelliter krig en sol och mitt i alltsammans det vassa genomträngande ljuder av tornsyrsorna”.

Svartån och domkyrkospiran har inte förändrats nämnvärt sedan 1970-talet. Mer förvånande är att man också känner igen en del av tidsandan. Att det finns människor och bygder som lever vid sidan om. Att def finns sprickor i muren, eller möjligen i samhällsbygget, som inte har blivit mindre på de dryga 40 år som gått sedan Yllet skrevs.

Annat är så tidstypiskt att man nästan blir rörd för att det känns så förgånget. När hörde man senast ord som Carlssonhögtalare, Mjölkcentralen, gruvstrejken, FNL-märken, hermodskurser eller Domus?

Och när kände man senast doften av vått ylle? Denna tröstlöshetens doft som förföljer Lars Herdin i hans sorgliga lärarliv i Trummelsberg. En plats som för övrigt starkt påminner om det Fagersta där jag tillbringade några vikariemånader på VLT:s lokalredaktion. Även om det där snarare  luktade torrt papper och kvarglömt kaffe än vått ylle, var det för mig ändå rätt tröstlöst.

Idag , den 17 maj 2016, skulle Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. Tror jag högtidlighåller det med att plocka fram ännu en bok ur hyllan.

Fotnot: Yllet finns för närvarande endast att köpa antikvariskt och som e-bok i samlingsvolymen Sprickorna i muren som också innehåller Herr Gustafsson själv; Familjefesten; Sigismund och En biodlares död