En handfull herrar i Västerås 1969

1969 var Västerås en stad med 108 000 invånare. Till denna stad reste journalisten Gustaf-Adolf Mannberg. Han var utsänd av tidskriften Böckernas Värld för att träffa en handfull, för denna litterära tidskrifts läsare, intressanta, herrar.

En sådan resa var mer givande 1969 än den skulle vara idag. Två av herrarna hör till våra stora samtidspoeter, den tredje är en idag bortglömd men då uppmärksammad romanförfattare, den fjärde en skrivande domprost med internationellt engagemang och den femte en kommunal utopist.

Den kommunale utopisten är stadsarkivarie Sven W Olsson, en kulturell maktfaktor i staden i kraft av sin roll som sekreterare och föredragande i kulturrådet. Rådet beskrivs som en liten grupp experter, som diskuterar hur man ska få fatt på kulturlivet. Sven W Olsson funderar bland annat över hur man ska få med den 11 procenten, som är ”utlänningar”. De har satt sin prägel på hela stan, inte minst på varuurval och matvanor, konstaterar han.

”Men hur ska vi få dem att känna sig hemma, hur få med dem i kulturella aktiviteter”, funderar den kommunale utopisten.

Frågan kvarstår snart 50 år senare när staden har 150 000 invånare, varav 20 procent utlandsfödda. Utlänningar talar vi inte längre om. Kommunala utopister är det ont om. Den kommunale utopistens son Anders är idag tf ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Näste herre som får besök av Böckernas världs utsände är Lars Gustafsson, här kallad den filosofiske pendlaren, som tar emot i sitt kommunalt subventionerade hus på Kyrkbacken. Ett boende han tackade ja till trots att Sven Delblanc varnade honom för att han som tack skulle behöva läsa fosterländsk dikt för skolbarnen varje år.

”Vad som binder mig till Västerås? Inte bara den låga hyran. Jag är född här, har bott här i arton år, gått i skolan här. Gillar att jobba på tåget”, säger Lars Gustafsson.

Den andre poeten bodde osubventionerat i ett radhus på Viksäng men fick så småningom ett Nobelpris. Tomas Tranströmer betecknas som ”den själfulle pianisten”.

”Det karakteristiska för Västerås är att författarna inte skriver om stan. De skriver på den, säger Tranströmer apropå Sam Lidmans stenar på Djäkneberget. Idag går västeråsarna på Tomas Tranströmers strofer som finns inristade i centrums trottoarer.

Den vänsterradikale författaren Claes Engström, här kallad ”det brittiska samvetet”, bodde däremot på Kyrkbacken. Han betecknar Västerås som ”den likgiltiga staden”. Alla invånare är maktlösa. Makten finns i stadens fyra maktcentra: Stadshuset, industrin, VLT, som han beskriver som ” den reaktionära, ganska välredigerade dagstidningen, som aldrig yttrat ett kritiskt ord om stans viktiga industrier” samt Rotary, där de andra tre är representerade. Att biblioteket har små resurser beror enligt Claes Engström på att chefen är kvinna och inte kan tala för sin sak på Rotary. Teaterintendenten däremot är med och ”över hans verksamhet regnar det manna”.

Gunnar Helander, betecknas i rubriken som ”den svarte mannens vite broder”. Han har tjänst som domprost efter 17 år i Sydafrika. Han var tidigt en stark motståndare till apartheid och utvisades av regimen. Gunnar Helanders hjärta är nog kvar där nere, förmodar reportern men ställer pliktskyldigt en fråga om verksamheten i Västerås.

”Vi ligger ju inte i topp med kyrkolivet, men vi försöker göra mer, särskilt för ungdomen, blev svaret.

 

Jag kulle inte bli förvånad om dagens domprost svarat ungefär likadant på samma fråga. Allt förändras inte på 50 år även om mycket är annorlunda.

Fakta  Böckernas värld  Tidskriften utgavs av Bonnierägda förlaget Åhlén & Åkerlund 1966-1971 med Uno Florén som chefredaktör. Gustaf-Adolf Mannberg, som gjort Västeråsreportaget, svarade för merparten av intervjuerna. Den vände sig till den breda gruppen litteraturintresserade. Bonniers andra litterära tidskrift BLM (Bonniers Litterära Magasin) var mer akademisk och finkulturell.

Böckernas Värld bjöd sina läsare en blandning av artiklar, författarintervjuer och recensioner plus en del skönlitterära bidrag. Nummer 5:1969 innehåller till exempel en intervju med Jan Myrdal i serien Nordiska provokatörer, en text av Ivar Lo-Johansson med rubriken Industrins födelse, en novell av Tage Aurell samt dikter av Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson kopplat till Västeråsreportaget. 

Böckernas Värld saknar motstycke idag. Det närmaste man kommer är nog Vi Läser, men den är glättigare, glassigare och ägnar mycket utrymme åt översatt litteratur. Något som helt saknas i detta nummer av Böckernas Värld. 

Yllet är på en gång högaktuell och helt passé

I hallen utanför vårt badrum står en 35 centimeters välfylld Billyhylla. Den rymmer Lars Gustafssons samlade verk. Samlingen är makens förtjänst, jag har aldrig varit någon Gustafsson-fan. Dels för att jag inte är någon lyrikläsare, dels för att herr Gustafsson offentliga person har stått i vägen för hans texter. Jag uppfattade honom som en gnällig och dryg besserwisser, som jag inte hade lust att ägna tid åt. Även om jag med åren blivit mer fördragsam och med behållning läst många av hans samtidskommentarer i Expressen.

Yllet kom ut 1973 och beskrivs på baksidestexten som
Lars Gustafsson mest lättlästa hittills. Omslagsbilden
är en målning av författaren.

Några dagar efter Lars Gustafssons död var jag utan läsning.

Läs Gustafsson, sa maken.

Jag lydde uppmaningen och greppade Yllet från hyllan utanför badrummet. Jag hade läst den förr och mindes att jag gillade den. Inte minst berättelsen om den törstige morbror Knutte som på cykel gav sig iväg genom den västmanländska skogen för att fylla på förrådet av flaskor.
Första gången jag läste Yllet, som kom ut 1973, var jag rätt nybliven västmanlänning och räknade inte med att bli kvar.  Vid omläsningen har jag bott här i mer än 45 år och fastnar framför allt för att det är en så kärleksfull och fyndig Västmanlandsskildring.

Svartåns flöde beskrivs som att den ”flyter trög som en kommunalman från Kolbäck som debatterar för ett nytt reningsverk”. 

Västerås domkyrkas spira hyllas:

”Det är den brantaste, den djärvaste kyrkspira jag vet, och en sådan där sensommarkväll roterar kajorna omkring som planeter eller småsatelliter krig en sol och mitt i alltsammans det vassa genomträngande ljuder av tornsyrsorna”.

Svartån och domkyrkospiran har inte förändrats nämnvärt sedan 1970-talet. Mer förvånande är att man också känner igen en del av tidsandan. Att det finns människor och bygder som lever vid sidan om. Att def finns sprickor i muren, eller möjligen i samhällsbygget, som inte har blivit mindre på de dryga 40 år som gått sedan Yllet skrevs.

Annat är så tidstypiskt att man nästan blir rörd för att det känns så förgånget. När hörde man senast ord som Carlssonhögtalare, Mjölkcentralen, gruvstrejken, FNL-märken, hermodskurser eller Domus?

Och när kände man senast doften av vått ylle? Denna tröstlöshetens doft som förföljer Lars Herdin i hans sorgliga lärarliv i Trummelsberg. En plats som för övrigt starkt påminner om det Fagersta där jag tillbringade några vikariemånader på VLT:s lokalredaktion. Även om det där snarare  luktade torrt papper och kvarglömt kaffe än vått ylle, var det för mig ändå rätt tröstlöst.

Idag , den 17 maj 2016, skulle Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. Tror jag högtidlighåller det med att plocka fram ännu en bok ur hyllan.

Fotnot: Yllet finns för närvarande endast att köpa antikvariskt och som e-bok i samlingsvolymen Sprickorna i muren som också innehåller Herr Gustafsson själv; Familjefesten; Sigismund och En biodlares död