Bloomsbury ur barnets och bordets perspektiv

De var unga, smarta, kreativa och ekonomiskt oberoende. De var trendsättare och normbrytare. De har satt spår som fortfarande består inom konst, litteratur, filosofi och ekonomi. Och de hade sex med varandra kors och tvärs. Inte underligt att Bloomsburygruppen fascinerat och fortsätter att väcka intresse. I julas visade SVT serien Life in Squares, som fokuserade på relationsdelen. Att de faktiskt jobbade också blev underordnat.

Hon fostrade oss "till vår förvirring och vår förtjusning"
skriver Angelica Garnett om sin mor konstnären Vanessa Bell
i sin bok om uppväxten i Bloomsbury, I all välmening, utgiven av
Elisabeth Grate Förlag

De vuxna hade valt detta liv. Barnen hade som vanligt inget val.  Vanessa Bells dotter Angelica Garnett har gett sin bild av hur det var att vara ett Bloomsburybarn i boken I all välmening – en barndom i Bloomsbury, publicerad första gången 1984, på svenska 2003. En ganska sorgsen  skildring av en barndom präglad av att de vuxna var så upptagna av sina liv att de inte såg barnen och deras behov. Samtidigt som där också fanns en öppenhet och välvilja.

”Det var två olika attityder som sammanföll, den ena sprungen ur en tolerans av barnsligt beteende, den  andra ur en känsla av att det vore bäst för mig att inte alls vara ett barn”, beskriver Angelica Garnett atmosfären i sitt barndomshem, godset Charleston i Sussex, dit Bloomsburyfans vallfärdar idag.

Angelica Garnett föddes 1918. Officiellt som dotter till Clive Bell. Först när hon var 17 år fick hon veta sanningen. Att Duncan Grant, som levde tillsammans med Vanessa Bell på Charleston, var hennes biologiska pappa.

”Även om Vanessa tröstade sig med att låtsas att jag hade två fäder hade jag i verkligheten – det vill säga den emotionella verkligheten – ingen, skriver hon.

Mot den bakgrunden är det kanske inte överraskande att hon gifte sig med en betydligt äldre man, den charmige men despotiske David ”Bunny” Garnett. Många avrådde, men ingen talade klarspråk. Garnett var inte bara en 26 år äldre vän i familjen, han hade varit älskare till båda hennes föräldrar. Äktenskapet blev inte lyckligt, men ledde till fyra döttrar. För dem var Angelica Garnett, enligt egen utsago i en 90-årsintervju, en utmärkt mamma. Hon beskriver sina mogna år som en bättre tid än barndomen. På äldre dar såg hon tillbaka på sin uppväxt och på sin mor, men en kärleksfylld fördragsamhet:

”Nu ser jag min barndom som ett otryggt paradis, som en vagga på ett moln, men inte desto mindre glädjefylld”, skriver hon i efterordet till boken.

Angelica Garnett avled 2012 i Provence, där hon bodde den senare delen av sitt liv.

Bloomsbury-gruppen kallas ibland Gloomsbury. Inte minst har Virginia Wolfs självmord förmörkat bilden. Men  Virgina Wolf var allt annat än en melankoliker som ständigt levde på sammanbrottets gräns, enligt Angelica Garnett. ”She was enormous fun”, är hennes beskrivning av sin moster, som hon stod mycket nära.

En värdelös kokbok, men en vacker bok med många bilder och roliga
anekdoter om Bloomsburygruppen och dess matvanor.

Den sociala och glädjefyllda delen av Bloomsburygruppens liv lyfts fram i The Bloomsbury Cookbook – Recipes for Life, Love and Art som Jans Ondaatje Rolls gav ut 2014. Hon beskriver där gruppen som sin tid foodies, alltså matintresserade på nördighetens gräns. Dock med en viktig skillnad jämfört med dagens matnördar: de visste ingenting om matlagning. Sådant hade de tjänstefolk till. Downton Abbey hade sin Mrs Patmore, på Charleston var det Grace Higgins som såg till att det kom mat på bordet.

The Bloomsbury Cookbook är rätt värdelös som kokbok. Inte främst för att recepten är högst rudimentära, utan för att det handlar om traditionell engelsk mat, som aldrig varit särskilt upplyftande. Inte ens om den som här får glans av kulturella storheter. Men det är en vacker bok, fylld  av anekdoter och illustrerad med målningar och familjebilder. Den fyller väl sin plats bland memoarböckerna men lär knappast riskera några fettfläckar på grund av praktiskt bruk i köket.

Godset Charleston, där Angela Garnett växte upp tillsammans med sina föräldrar Vanessa Bell och Duncan Grant, två av
Bloomsburygruppens centralfigurer. Från The Bloomsbury Cookbook.

 

 

Torgny Lindgren om nåden och plikten

Kanske sista gången. Torgny Lindgren talade om
sitt författarskap, om nåden, om plikten och om
Västerbotten på Sigtunastiftelsen.

 

 

Torgny Lindgrens långa lekamen är krum och han rör sig med möda när han kommer in i den fullsatta Stora salen på Sigtunastiftelsen. Ansiktet är tärt och de långa fingrarna bleka. Det är nog ingen som blir särskilt överraskad när han avslöjar sitt hälsotillstånd med ett citat av sin morbror Ragnar.

– Jag har en släng av kräftan.

För att åhörarna inte ska bli alltför nedslagna över det oväntat rättframma beskedet tillägger han:

– Trots det är jag här. Det är nåden.

Nåden är ett genomgående tema i Torgny Lindgrens författarskap och präglade även samtalet, som leddes av Stockholms tidigare biskop Caroline Krook. Den nyutkomna samlingsvolymen har titeln Nåden har ingen lag, en titel han är uppenbart nöjd med. Nåden kan ha många former men man känner igen den när man ser den. Torgny Lindgren jämför med kvantfysik.

– Forskarna ser inte partiklarna, men de ser spåren.

Torgny Lindgren samlade in sina berättelser i uppväxtens Västerbotten när han var mellan 16 och 24 år.

– Sedan dess har jag inte kommit på något nytt.

Däremot har han utvecklat formen i sitt skrivande. Berättelserna är genomkomponerade och präglade av hans starka musikintresse.

– Jag har lånat sonatens form. Början anknyter alltid till slutet i mina böcker.

Torgny Lindgren är sedan länge katolik, men hans religiositet är starkt präglad av uppväxten i bönhusens Västerbotten. Fromheten där hämtade näring från många håll, från pietister, från väckelserörelsen och från EFS. Hos dem finns inte bara nåden,  även plikten är en stark beståndsdel.

– Min pater har kallat mig en katolsk missionsförbundare, det ligger något i det.

Torgny Lindgren brukar räknas till Västerbottenförfattarna tillsammans med framför allt Sara Lidman och PO Enquist. Men även om landskapet förenar finns det också mycket som skiljer.

– I inlandet där Sara och jag växte upp var det närmast medeltida förhållanden. Det var hästens landskap. Det var skogsbrukets landskap. PO Enquist kom  från kusten.  I Hjoggböle  fanns det traktorer, badkar och cigaretter. Det är en enorm skillnad

Avslutningsvis frågade Caroline Krook vad hans 25-åriga medlemskap i Svenska Akademien betytt.

– Det har varit en nåd att vara med och att få lära känna människor som Öster Sjöstrand, Lars Forsell, Per-Olof Sundman och Gunnel Vallquist. De har hjälpt mig att överskåda jorden.

Framträdande på Sigtunastiftelsen den 13 mars var det första Torgny Lindgren gjort på ett år. Hans bedömning var att det sannolikt var det sista. För oss som var med kändes det som att få del av den lindgrenska nåden att höra honom berätta.