söndag 8 april 2018

Ester Blenda-biografin aktualiserar Pennskaftet

Mitt exemplar av Pennskaftet är en pocket från
1969 med förord av Barbro Alving och omslags-
teckning av Robert Turner. Jag tvivlar på att Elin
Wägners pennskaft var så elegant.
Journalistpionjären Ester Blenda Nordströms liv och gärning har fått ny uppmärksamhet tack vare Fatima Bremmers Augustprisvinnande biografi Ett jävla solsken. Ester Blenda var på sin tid en superkändis som syntes i vimlet och som skrev böcker och reportage, som fick ett enormt genomslag. Hon jobbade som piga för att avslöja pigornas arbetsvillkor. Hon tog jobb som nomadlärarinna  för att samla material till artiklar om samebarnens skolgång. Hon testade emigranternas villkor i USA och hon levde en vinter i Kamtjatka. Detta höga tempo hade ett högt pris. Mot slutet av sitt liv var hon fattig, sjuk och alkoholiserad.

En viktig person för Ester Blenda både privat och yrkesmässigt var den nio år äldre Elin Wägner, som kom att bli både vän och förebild. Efter att ha läst Ett jävla solsken tog jag därför fram Elin Wägners roman Pennskaftet. Romanen ledde till att unga kvinnliga journalister i decennier efteråt gavs epitetet ”pennskaft”. Lite nedlåtande kanske, eftersom det antyder att de var något annat än ”riktiga” journalister.

Min minnesbild var ett det var en roman om de kvinnliga journalisternas arbetsvillkor och därför ett komplement till biografin om pennskaftet Ester Blenda Nordström. Det stämmer i någon mån, men i än högre grad är det en roman om rösträttskampen och om kvinnlig vänskap samt, inte minst, en plädering för fri kärlek. Kärlek och passion, inte äktenskap, skulle vara det som legitimerade relationen mellan man och kvinna.

Romanens huvudperson, Pennskaftet, som egentligen heter Barbro Magnus, är en för vår tid otänkbar kombination av journalist och aktivist. Hon skriver om det mesta för att få pengar till hyran men bevakar också rösträttskampen. En kamp hon i högsta grad är delaktig i som en i den inre kretsen, Dragarlaget.

Det som gjorde romanen kontroversiell var dock varken beskrivningen av kvinnorna som tog strid för rösträtten eller av de kvinnliga journalisternas usla arbetsvillkor. Det som provocerade samtiden var att Pennskaftet, trots att hon inte är gift, har ett förhållande med den unge arkitekten Dick. Att det skulle göra henne till en fallen kvinna förnekar hon bestämt i ett samtal med väninnan Cecilia Bech. En fallen kvinna, enligt Pennskaftet, är en kvinna som inte vågar ge sig åt den hon älskar ”utan att se på kostnaderna”:

”Faller det gör jag när jag försöker krångla mig till kärlek till billigare pris, när jag värderar mig själv så litet, att jag lämnar ut mig utan att vilja ge allt jag kan och utan att fordra detsamma tillbaka.”

Att sådana livsval kan ha ett högt pris vet Cecilia Bech som blivit övergiven av en man som lovat gifta sig med henne .Hon blir därmed för evigt sorgsen och för evigt fördömd av de rättrådiga fruarna, både inom och utom rösträttsrörelsen.

Pennskaftet kom ut för 108 år sedan men den har åldrats med värdighet. Trots sina allvarliga ämnen är det en rolig bok med en huvudperson som är lätt att gilla. Den är dessvärre heller inte helt inaktuell. Mycket är annorlunda när det gäller kvinnors roll i politiken och i synen på kärlek utanför äktenskapet. Men fortfarande har det här landet aldrig haft en kvinnlig statsminister och hederskultur är inget som bara hör historien till.

Läs den. Tack vare Svenska Akademiens klassikerserie går Pennskaftet att ladda ner i sin helhet med en intressant introduktion av Horace Engdahl med rubriken ”En roman om entusiasm och förälskelse”. http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/elin_wagner.pdf

Fakta om författaren: Elin Wägner föddes i Lund 1882. Pappan var docent och mamman av småländsk prästsläkt. Hon debuterade 1908 med Norrtullsligan, en kåserisk roman  om kvinnliga kontoristers kamp för att få pengarna att räcka och för att hålla de tafsande männen i från sig. Två år senare kom Pennskaftet. Väckarklocka kom 1941 och ses som hennes ideologiska testamente där hon pläderar för feminism, pacifism och miljömedvetande. 1944 valdes Elin Wägner in i i Svenska Akademien, som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Hon avled 1949.


söndag 25 mars 2018

Urban Torhamn - den bortglömde poeten

På Världspoesidagen den 21 mars tog jag slumpmässigt en diktsamling ur hyllan. Det blev Urban Torhamns Lisbet!, som kom ut 1975. Mitt exemplar har dedikationen ”Till min älskade Anna-Karin”. Förstrukna strofer markerar budskap dolda för en utomstående. På sidan 19 finns dikten Som en rodnande, varm kind där någon med driven handstil skrivit ”Till dig! Från mig!”. Den lyder:

Glöm alla dessa symboler!
Det vi ser känner ingen annan.
Det vi känner ser ingen annan.
I dina hemligheter
tar jag form.
I våra hemligheter
tar du form.
Hemliga för varandra
tillhör vi oupplösligt varandra.
Som en rodnande varm kind
alltid tillhör sitt eget ansikte

Samlingen innehåller många fina kärleksdikter. Både hyllningar till vardagskärlekens stillsamma samförstånd och mer passionerade strofer. Här finns också dikter som beskriver förlorad kärlek och svartsjuka.
Boken gjorde mig nyfiken på Urban Torhamn, som jag inte visste mycket mer om än att han var poet. Google hade ovanligt lite att erbjuda. I den mån han förekom beskrevs han som ”den sedan länge bortglömde poeten” alternativt ”den oförtjänt bortglömde poeten”. Lutfi Özköks tidstypiska författarporträtt visar en stilig glasögonprydd man med intellektuell framtoning-
Urban Torhamn föddes 1930, debuterade 1954 med novellsamlingen Exil. Han var under 60- och 70-talen en tämligen framgångsrik poet som också skrev litteratur- och tv-recensioner. 1979 publicerades Mellan våra ansikten, hans tolfte bok, som kom att bli den sista trots att han levde ytterligare 31 år.
Varför tystnade Urban Torhamn?  Journalisten Hugo Lavett sökte svaret på den frågan i radiodokumentären Den privata poeten, som sändes första gången 2013 och som finns att lyssna på via SR Play. Han har intervjuat vänner och kollegor och fått tillgång till Urban Torhamns efterlämnade brev och texter.
Framgångsårens Urban Torhamn beskrivs som ett ”kroggeni”. Festernas medelpunkt, som kunde dricka hur mycket som helst utan att sluddra och som bjöd flott när pengarna fanns. Hans formuleringar var så skarpa att det blev plågsamt. ”Han hade ordens kniv”, som någon uttryckte det i programmet.
Bakom denna yta doldes en känslig människa. Någon som plågades av ångest och depressioner och som drog sig allt mer undan. Den trettonde boken skulle ha titeln Picknick i det ofria. I Urban Torhamns efterlämnade papper finns flera brev till förlaget där han försäkrar att den är på gång och ber om förskott. Men den kom aldrig och något manus finns inte i pappershögarna.
Urban Torhamn kom att leva under allt mer knappa omständigheter och allt mer isolerad. Mot slutet snarast i misär. Men kroggenitakterna var tydligen inte helt glömda. Enligt den vän som intervjuas av Hugo Lavetts charmade han sköterskorna på Södersjukhuset där han dog 2010, 80 år gammal.
”Livsglädjen finns nedlagd i oss som en hemlighet. Kanske”, avslutar Hugo Lavett sitt ömsint respektfulla reportage om poeten som tystnade.
Programmet ger svar på många av de frågor som väcktes av mitt firande av Världspoesidagen med Urban Torhamns bok. För min del återstår två frågor, som lär förbli obesvarade:

Vem var Lisbet, som fick ge namn åt samlingen med kärleksdikter? Varför lämnade Anna-Karin, som fick diktsamlingen med den kärleksfulla dedikationen och de förstrukna diktraderna, boken till antikvariat?





onsdag 4 oktober 2017

Paradistorgs frågor om barnen är ännu aktuella

PaSommaren den korta ljusa då vi ska hinna det som inte ryms i det pressade schemat resten av året. ”Jag hinner inte nu. Kom till mig på Paradistorg i sommar”, är den stressade läkaren Kathas besked till sina vänner. 
Paradistorg är sommarstället där fyra generationer samlas varje sommar. Med samma ritualer vid midsommar, jordgubbspremiär och kräftor, men även samma konflikter. Livet tar inte paus för att det blir sommar. Krav och förväntningar består, också i det vackraste av sommarhus med sjötomt och glasveranda.

Den snart 60-åriga Katha är huvudpersonen i Ulla Isakssons roman Paradistorg från 1973. En bok som länge varit glömd men på sistone uppmärksammats både i Ebba Witt Brattströmss essäbok Stå i bredd om 70-talslitteraturen och i SVT-programmet Babels serie om böcker som skakat om folkhemmet.

Ulla Isaksson blev hårt åtgången för Paradistorg av Grupp 8 och andra kvinnorättsorganisationer. I det tidiga 70-talet var hemmafrun fortfarande ett ideal för många. Daghem var en ynnest som få förunnades. Men ropen skallade daghem åt alla och kampen började ge resultat. Fler fick barnomsorg, fler kvinnor kunde ta steg mot egen försörjning och självförverkligande.

Kritiken mot Ulla Isaksson gällde att hon motarbetade den utvecklingen och försökte tvinga tillbaka kvinnorna till spisen. Jag har idag svårt att se henne som en motståndare till kvinnokampen. Hon problematiserar den genom att beskriva konsekvenserna för barnen och påminna oss om allas vårt ansvar för deras uppväxt.

Kathas goda vän socialarbetaren Emma är den som oroar sig mest utvecklingen. Hon befarar en framtid med Aniarabarn, barn som får en uppväxt präglad av ”hotande ödslighet, mekanik och känslokyla”. Så illa som Emma befarade har det inte blivit, men man kan fundera om hon inte skulle se dagens barn som böjer sina nackar över paddor och telefoner som ett tecken på att hon fick rätt. Även om ordet mekanik inte längre är giltigt.

När jag läste Paradistorg första gången hade jag jobbat som journalist i två år, var synnerligen singel och med om att starta en avdelning för Grupp 8 i Västerås. Jag var dock inte någon särskilt stridbar kvinnosakskämpe.  Sannolikt var det inte många på jobbet som märkte min fritidsfeminism. Att jag skulle fortsätta jobba den dag jag fick barn var en självklarhet. Bara samhället byggde ut barnomsorgen och papporna tog sitt ansvar skulle det ordna sig. Att likt Katha och Emma oroa sig såg jag som gamla tanters bakåtsträveri.

När jag nu läser om Paradistorg tillhör jag likt Katha och Emma farmors/mormorsgenerationen och känner precis som de en oro för barnen. Inte för att mammorna jobbar utan för att det finns så lite tid för dem, för att de institutioner vi på 70-talet trodde så starkt på har rustats ner, för att det är så stora skillnader mellan barns uppväxtvillkor.

Kanske är det så att den äldre generationen alltid känner en oro för den framtid vi lämnar över. Att vi vill nynna med Hasse och Tage: ”… när man ser på hur barna växer upp och står i, kan man undra om barna nånsin får det som vi”, fast vi vet svaret. Barnen kommer definitivt inte att få det som vi, men förhoppningsvis får de det tillräckligt bra för att vara fördragsamma mot vår generation och de misstag vi gjort.


Fakta: Ulla Isaksson 1916–2000. 
Hon debuterade 1940 med romanen Trädet. Hennes tidiga böcker är präglade av en religiös problematik men på 1950-talet kom hennes skrivande att allt mer handla om kvinnor och kärlek. "Hon brottas gång på gång med individens ansvar, med kärleken, kvinnorollen, familjelivet och viljan att göra gott" , är DN-journalisten Lotta Olssons karakteristik av Ulla Isakssons författarskap
Tillsammans med sin man Erik Hjalmar Linder skrev hon en biografi i två band om Elin Wägner, Amason med två bröst, 1977, och Dotter af Moder Jord, 1980. I Boken om E, 1994, beskriver hon makens demenssjukdom,
Ulla Isaksson har skrivit filmmanus och flera av hennes böcker har filmats. Bland dem Paradistorg, från 1977, som regisserades av Gunnel Lindblom och hade Ingmar Bergman som producent. 

Filmen går att ladda ner via streamingtjänster. Boken Paradistorg finns tillgänglig både på papper och som e-bok.

En kortare version av denna text publicerades i VLT den 4 oktober 2017.

tisdag 17 maj 2016

Yllet är på en gång högaktuell och helt passé

I hallen utanför vårt badrum står en 35 centimeters välfylld Billyhylla. Den rymmer Lars Gustafssons samlade verk. Samlingen är makens förtjänst, jag har aldrig varit någon Gustafsson-fan. Dels för att jag inte är någon lyrikläsare, dels för att herr Gustafsson offentliga person har stått i vägen för hans texter. Jag uppfattade honom som en gnällig och dryg besserwisser, som jag inte hade lust att ägna tid åt. Även om jag med åren blivit mer fördragsam och med behållning läst många av hans samtidskommentarer i Expressen.
Yllet kom ut 1973 och beskrivs på baksidestexten som
Lars Gustafsson mest lättlästa hittills. Omslagsbilden
är en målning av författaren.
Några dagar efter Lars Gustafssons död var jag utan läsning.

Läs Gustafsson, sa maken.

Jag lydde uppmaningen och greppade Yllet från hyllan utanför badrummet. Jag hade läst den förr och mindes att jag gillade den. Inte minst berättelsen om den törstige morbror Knutte som på cykel gav sig iväg genom den västmanländska skogen för att fylla på förrådet av flaskor.
Första gången jag läste Yllet, som kom ut 1973, var jag rätt nybliven västmanlänning och räknade inte med att bli kvar.  Vid omläsningen har jag bott här i mer än 45 år och fastnar framför allt för att det är en så kärleksfull och fyndig Västmanlandsskildring.

Svartåns flöde beskrivs som att den ”flyter trög som en kommunalman från Kolbäck som debatterar för ett nytt reningsverk”. 
Västerås domkyrkas spira hyllas:

”Det är den brantaste, den djärvaste kyrkspira jag vet, och en sådan där sensommarkväll roterar kajorna omkring som planeter eller småsatelliter krig en sol och mitt i alltsammans det vassa genomträngande ljuder av tornsyrsorna”.
Svartån och domkyrkospiran har inte förändrats nämnvärt sedan 1970-talet. Mer förvånande är att man också känner igen en del av tidsandan. Att det finns människor och bygder som lever vid sidan om. Att def finns sprickor i muren, eller möjligen i samhällsbygget, som inte har blivit mindre på de dryga 40 år som gått sedan Yllet skrevs.
Annat är så tidstypiskt att man nästan blir rörd för att det känns så förgånget. När hörde man senast ord som Carlssonhögtalare, Mjölkcentralen, gruvstrejken, FNL-märken, hermodskurser eller Domus?
Och när kände man senast doften av vått ylle? Denna tröstlöshetens doft som förföljer Lars Herdin i hans sorgliga lärarliv i Trummelsberg. En plats som för övrigt starkt påminner om det Fagersta där jag tillbringade några vikariemånader på VLT:s lokalredaktion. Även om det där snarare  luktade torrt papper och kvarglömt kaffe än vått ylle, var det för mig ändå rätt tröstlöst.
Idag , den 17 maj 2016, skulle Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. Tror jag högtidlighåller det med att plocka fram ännu en bok ur hyllan.

Fotnot: Yllet finns för närvarande endast att köpa antikvariskt och som e-bok i samlingsvolymen Sprickorna i muren som också innehåller Herr Gustafsson själv; Familjefesten; Sigismund och En biodlares död
 

 

 


 

 
 

fredag 8 april 2016

Simone och jag var aldrig särskilt lika


Ett reafynd från det sena 1960-talet,
 första delen av Simone de Beauvoirs
 memoarer
Av namnteckningen på försättsbladet att döma var jag väldigt ung när jag på rea köpte Simone de Beauvoirs En familjeflickas memoarer. Ett köp jag på ett förmätet sätt var väldigt stolt över. Som om boken i sig skulle göra mig till en intellektuell. Inte som Simone förstås, men kanske fanns där en Sartre för mig därute någonstans. Föga anade denna romantiska tonåring vilka konflikter som doldes bakom den intellektuella tvåsamhet jag tyckte mig se hos detta par och drömde om för egen del.
Jag var inte särskilt intellektuell som ung heller och boken stod länge oläst i hyllan. Sannolikt dröjde det en bit in på 1970-talet innan den togs fram. Då var jag inne på en högst oakademisk bana som journalist på Vestmanlands Läns Tidning. En arbetsplats starkt präglad av manliga strukturer. Möjligen hade även Simone sin betydelse för att jag då var med och försökte starta en lokalavdelning av Grupp 8 i Västerås. Hon var trots allt en feministisk ikon.
Nyutgåva lockar till omläsning
När jag nyligen läste Amanda Svenssons recension i Sydsvenskan av nyutgåvan av En familjeflickas memoarer fick jag lust till omläsning och letade fram mitt häftade och förvånansvärt slitna exemplar. Tryckåret är 1962.  Översättningen är gjord Eva Alexanderson och språket tidvis arkaiskt. De enkla flickor som borgerlighetens unga män till den unga Simones förtrytelse roar sig med beskrivs till exempel som ”lättfärdiga grisetter, midinetter och cousetter”.
Nyutgåvan av Simone de Beauvoirs En
familjeflickas memoarer utgiven av
Modernista.
När jag nu läser om Beauvoir i mogen ålder ser jag henne inte längre som en förebild på samma vis. Författaren till Det andra könet var mera en teoretiker på feminismens område än någon som i sin vardag praktiserade systerskap. Inte heller var förhållandet till Sartre något föredöme. De var knappast ett par som ”stod i bredd”, för att använda Ebba Witt Brattströms favorituttryck för att skilda den jämställda relationen.

En stark flickas memoarer
Men man kan bortse från detta när man läser En familjeflickas memoarer eftersom det är en så stark barndomsskildring. Här beskrivs en flicka som till att börja med fogligt anpassar sig till sin borgerliga uppfostran. ”Jag kände på mina axlar det ofrånkomligas betryggande ok”, beskriver hon sin inställning till föräldrarna. Hon var övertygad om att de ville hennes bästa och att det var Guds vilja som talade genom deras munnar.

Tron på föräldrarna bevarade hon längre än tron på Gud. Trots att hon gick i en katolsk privatskola blev hon tidigt ateist, även om hon inte avslöjade det utan betedde sig  en god katolsk familjeflicka. ”Mellan det jag var inför mig själv det jag var för andra fanns inte som helst samband”.
Simone de Beauvoir var av god familj, men det var en fattig familj. Fadern förlorade sin förmögenhet under första världskriget och hans båda döttrar kunde inte räkna med någon hemgift. På sätt och vis var det deras smala lycka. De slapp inrikta sig på ett konventionellt äktenskap utan kunde skaffa sig en utbildning. Simone skulle bli lärare och var en lysande student, något som hennes far hade en mycket kluven inställning till. Å ena sidan var han stolt över hennes framgångar, å andra sidan var detta inte hennes uppgift som kvinna och något som gjorde familjens sociala misslyckande uppenbart.

Smart och självgod
Den unga Simone de Beauvoir var smart och målmedveten, men rätt självgod och inte alltid sympatisk. Hon är tidigt inriktad på att bli något och söker sig till människor som kan hjälpa henne på vägen. De andra är hon rätt ointresserad av.
”Oändligt stora uppgifter väntade mig, jag krävdes fullt och helt; om jag tillät mig minst avsteg förrådde jag min mission och förfördelade mänskligheten”, beskriver hon den insikt hon drabbades av när hon stirrade ner i föräldrahemmets trådslitna hallmatta.
När hon kommer till Sorbonne möter hon sina intellektuella jämlikar, bland dem Sartre. En man som motsvarade de drömmar hon haft som 15-åring. ”Han var dubbelgångaren, hos vilken jag återfann alla mina manier, upphettade till vitglödgad frenesi”, är hennes beskrivning av mannen hon är övertygad om aldrig kommer att försvinna ur hennes liv.
”Man föds inte till kvinna, man blir det”, är det citat som mest förknippas med Simone de Beauvoir. En familjeflickas memoarer är hennes beskrivning av hur den kvinna hon kom att bli formas. I förordet till andra delen av memoarerna ”De bästa åren”, som tillägnats Sartre, skriver hon:
”… har aldrig glömt hur jag som ung flicka vädjade till den kvinna som jag en gång själsligen och kroppsligen skulle komma att absorberas av, så att ingenting alls, inte ens en handfull aska skulle bli kvar av mig själv: jag besvor henne att hon en dag skulle rädda mig ur det tomma intet dit hon hade förvisat mig”.
I år är det 30 år sedan Simone de Beauvoir dog. Att hennes memoarer kommer ut i ny upplaga och görs tillgängliga för en ny generation kvinnor visar att hon räddade sig själv ur det tomma intet. Kanske också läge för en nyutgåva även av De bästa åren, som kom på svenska 1984. Eller, för oss som har den i bokhyllan ,för en omläsning. Dock vill jag minnas att jag tyckte att den var tråkigare än skildringen av de första 20 åren av hennes liv.

Om författaren.
Simone de Beauvoir föddes 1908 i en katolsk adelsfamilj i Paris.  Efter universitetsstudier i humaniora och matematik studerade hon filosofi vid Sorbonne där hon blev kurskamrat med Jean-Paul Sartre. Han gick ut som kursetta, hon som tvåa och som en av de första franska kvinnorna att avlägga denna examen.  Under åren 1929-1943 undervisade Simone de Beauvoir i filosofi vid en rad läroverk runt om i Frankrike.

Andra delen av memoarerna De bästa åren,
kom ut på svenska 1984.
1943 inleddes hennes skönlitterära författarskap med Den inbjudna,

som inte översattes till svenska förrän 2009. Mandarinerna, som kom ut 1954 belönades med Goncourtpriset samma år och kom i svensk översättning 1992. Mest känd är hon för sin epokgörande studie Det andra könet, utgiven i två delar 1949, svensk översättning 2002. Här beskriver hon den västerländska kvinnans levnadsvillkor och kamp för frigörelse och likaberättigande.

1958-1972 publicerade Simone de Beauvoir sina memoarer. Serien inleddes med En familjeflickas memoarer och kom att omfatta ytterligare fyra böcker: De bästa åren, Världen öppnas, Världens gång och Allt som allt. Men det självbiografiska projektet innefattar även Avled stilla, som skildrar moderns död samt La cérémonie des adieux (1981) och Lettres au Castor (1983) där merparten av Sartres och Beauvoirs korrespondens återfinns.

Ända till sin sista dag i livet, 14 april 1986, fortsatte Simone de Beauvoir att arbeta aktivt med den tidskrift hon och Sartre grundade 1945, Les Temps Modernes.

Nyutgåvan av En familjeflickas memoarer ges ut av Modernista. Förordet är skrivet av Åsa Moberg, som 2009 gav ut boken Simone ochjag, där hon väver samman sitt och Simone de Beauvoirs liv. Åsa Moberg har också översatt Mandarinerna, tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos. En bok som för övrigt också vore värd en nyutgåva.

 


 

.

 

 

måndag 21 mars 2016

Bloomsbury ur barnets och bordets perspektiv

De var unga, smarta, kreativa och ekonomiskt oberoende. De var trendsättare och normbrytare. De har satt spår som fortfarande består inom konst, litteratur, filosofi och ekonomi. Och de hade sex med varandra kors och tvärs. Inte underligt att Bloomsburygruppen fascinerat och fortsätter att väcka intresse. I julas visade SVT serien Life in Squares, som fokuserade på relationsdelen. Att de faktiskt jobbade också blev underordnat.
Hon fostrade oss "till vår förvirring och vår förtjusning"
skriver Angelica Garnett om sin mor konstnären Vanessa Bell
i sin bok om uppväxten i Bloomsbury, I all välmening, utgiven av
Elisabeth Grate Förlag
De vuxna hade valt detta liv. Barnen hade som vanligt inget val.  Vanessa Bells dotter Angelica Garnett har gett sin bild av hur det var att vara ett Bloomsburybarn i boken I all välmening – en barndom i Bloomsbury, publicerad första gången 1984, på svenska 2003. En ganska sorgsen  skildring av en barndom präglad av att de vuxna var så upptagna av sina liv att de inte såg barnen och deras behov. Samtidigt som där också fanns en öppenhet och välvilja.

”Det var två olika attityder som sammanföll, den ena sprungen ur en tolerans av barnsligt beteende, den  andra ur en känsla av att det vore bäst för mig att inte alls vara ett barn”, beskriver Angelica Garnett atmosfären i sitt barndomshem, godset Charleston i Sussex, dit Bloomsburyfans vallfärdar idag.

Angelica Garnett föddes 1918. Officiellt som dotter till Clive Bell. Först när hon var 17 år fick hon veta sanningen. Att Duncan Grant, som levde tillsammans med Vanessa Bell på Charleston, var hennes biologiska pappa.
”Även om Vanessa tröstade sig med att låtsas att jag hade två fäder hade jag i verkligheten – det vill säga den emotionella verkligheten – ingen, skriver hon.
Mot den bakgrunden är det kanske inte överraskande att hon gifte sig med en betydligt äldre man, den charmige men despotiske David ”Bunny” Garnett. Många avrådde, men ingen talade klarspråk. Garnett var inte bara en 26 år äldre vän i familjen, han hade varit älskare till båda hennes föräldrar. Äktenskapet blev inte lyckligt, men ledde till fyra döttrar. För dem var Angelica Garnett, enligt egen utsago i en 90-årsintervju, en utmärkt mamma. Hon beskriver sina mogna år som en bättre tid än barndomen. På äldre dar såg hon tillbaka på sin uppväxt och på sin mor, men en kärleksfylld fördragsamhet:

”Nu ser jag min barndom som ett otryggt paradis, som en vagga på ett moln, men inte desto mindre glädjefylld”, skriver hon i efterordet till boken.
Angelica Garnett avled 2012 i Provence, där hon bodde den senare delen av sitt liv.
Bloomsbury-gruppen kallas ibland Gloomsbury. Inte minst har Virginia Wolfs självmord förmörkat bilden. Men  Virgina Wolf var allt annat än en melankoliker som ständigt levde på sammanbrottets gräns, enligt Angelica Garnett. ”She was enormous fun”, är hennes beskrivning av sin moster, som hon stod mycket nära.

En värdelös kokbok, men en vacker bok med många bilder och roliga
anekdoter om Bloomsburygruppen och dess matvanor.
Den sociala och glädjefyllda delen av Bloomsburygruppens liv lyfts fram i The Bloomsbury Cookbook – Recipes for Life, Love and Art som Jans Ondaatje Rolls gav ut 2014. Hon beskriver där gruppen som sin tid foodies, alltså matintresserade på nördighetens gräns. Dock med en viktig skillnad jämfört med dagens matnördar: de visste ingenting om matlagning. Sådant hade de tjänstefolk till. Downton Abbey hade sin Mrs Patmore, på Charleston var det Grace Higgins som såg till att det kom mat på bordet.

The Bloomsbury Cookbook är rätt värdelös som kokbok. Inte främst för att recepten är högst rudimentära, utan för att det handlar om traditionell engelsk mat, som aldrig varit särskilt upplyftande. Inte ens om den som här får glans av kulturella storheter. Men det är en vacker bok, fylld  av anekdoter och illustrerad med målningar och familjebilder. Den fyller väl sin plats bland memoarböckerna men lär knappast riskera några fettfläckar på grund av praktiskt bruk i köket.

Godset Charleston, där Angela Garnett växte upp tillsammans med sina föräldrar Vanessa Bell och Duncan Grant, två av
Bloomsburygruppens centralfigurer. Från The Bloomsbury Cookbook.
 

 



söndag 13 mars 2016

Torgny Lindgren om nåden och plikten


Kanske sista gången. Torgny Lindgren talade om
sitt författarskap, om nåden, om plikten och om
Västerbotten på Sigtunastiftelsen.
 
 
Torgny Lindgrens långa lekamen är krum och han rör sig med möda när han kommer in i den fullsatta Stora salen på Sigtunastiftelsen. Ansiktet är tärt och de långa fingrarna bleka. Det är nog ingen som blir särskilt överraskad när han avslöjar sitt hälsotillstånd med ett citat av sin morbror Ragnar.
– Jag har en släng av kräftan.
För att åhörarna inte ska bli alltför nedslagna över det oväntat rättframma beskedet tillägger han:
– Trots det är jag här. Det är nåden.
Nåden är ett genomgående tema i Torgny Lindgrens författarskap och präglade även samtalet, som leddes av Stockholms tidigare biskop Caroline Krook. Den nyutkomna samlingsvolymen har titeln Nåden har ingen lag, en titel han är uppenbart nöjd med. Nåden kan ha många former men man känner igen den när man ser den. Torgny Lindgren jämför med kvantfysik.
– Forskarna ser inte partiklarna, men de ser spåren.
Torgny Lindgren samlade in sina berättelser i uppväxtens Västerbotten när han var mellan 16 och 24 år.
– Sedan dess har jag inte kommit på något nytt.
Däremot har han utvecklat formen i sitt skrivande. Berättelserna är genomkomponerade och präglade av hans starka musikintresse.
– Jag har lånat sonatens form. Början anknyter alltid till slutet i mina böcker.
Torgny Lindgren är sedan länge katolik, men hans religiositet är starkt präglad av uppväxten i bönhusens Västerbotten. Fromheten där hämtade näring från många håll, från pietister, från väckelserörelsen och från EFS. Hos dem finns inte bara nåden,  även plikten är en stark beståndsdel.
– Min pater har kallat mig en katolsk missionsförbundare, det ligger något i det.
Torgny Lindgren brukar räknas till Västerbottenförfattarna tillsammans med framför allt Sara Lidman och PO Enquist. Men även om landskapet förenar finns det också mycket som skiljer.
– I inlandet där Sara och jag växte upp var det närmast medeltida förhållanden. Det var hästens landskap. Det var skogsbrukets landskap. PO Enquist kom  från kusten.  I Hjoggböle  fanns det traktorer, badkar och cigaretter. Det är en enorm skillnad
Avslutningsvis frågade Caroline Krook vad hans 25-åriga medlemskap i Svenska Akademien betytt.
– Det har varit en nåd att vara med och att få lära känna människor som Öster Sjöstrand, Lars Forsell, Per-Olof Sundman och Gunnel Vallquist. De har hjälpt mig att överskåda jorden.
Framträdande på Sigtunastiftelsen den 13 mars var det första Torgny Lindgren gjort på ett år. Hans bedömning var att det sannolikt var det sista. För oss som var med kändes det som att få del av den lindgrenska nåden att höra honom berätta.