Nu kan det sägas om Gun-Britt Sundströms Skrivliv på JH och med Maken

I skiftet mellan 60- och 70-tal fanns två journalisthögskolor. Formellt var det nog samma utbildning. I praktiken var det skilda världar och skepticismen var stor mellan institutionerna. Jag började i Göteborg höstterminen 1969. Där tyckte vi att vi lärde oss det som var viktigt för ett yrkesliv som journalist, Hantverket. Till exempel hur man skriver en ingress för att locka läsare och hur man hanterar en typometer, det mätverktyg med grafiska mått som användes vid redigering.

Två av Gun-Britt Sundströms 16 böcker,  som delvis över-
lappar varandra. Boken till vänster, som handlar om hennes tid
 på journalisthögskolan  kom ut 1970. Den högra är från i år
och innehåller dagboksanteckningar från 1966-1978.

I Stockholm handlade det bara om politik, trodde vi. I stället för att svinga sina typometrar diskuterade man där journalistikens roll i den revolutionära kampen. Det skulle aldrig ge dem jobb på en redaktion, var vår övertygelse. I hög grad delades vår uppfattning av branschen, i synnerhet på landsortstidningar. Där tyckte man då att högskoleutbildning var onödigt och stockholmarna i stort sett oanvändbara.

När jag nu, nästan 50 år efter påbörjad journalistutbildning, läser Gun-Britt Sundströms bok från 1970 om sin studietid : ”Nu kan det sägas!. Ett jag var där-reportage från Journalisthögskolan”. inser jag att ryktet om Stockholms starka vänstervridning inte var ogrundat. Till exempel strejkade de från undervisningen för att få lön under praktiktiden. Utan framgång och den förlorade undervisningen fick de ta igen på lördagar för att få ut sin examen.

Men jag ser också att det fanns likheter. Varken i Stockholm eller Göteborg var utbildningen särskilt ansträngande. Utöver yrkesämnena läste man lite olika kurser som skulle ge grundläggande samhällskunskap som man borde fått på gymnasiet. På båda skolorna lekte man tidning, det vill säga man gjorde övningstidningar. Pinan för reportrarna att ta människors tid i anspråk för artiklar som aldrig skulle publiceras var densamma: 

”Vi slår upp våra notisblock och osäkrar våra kulspetspennor. Sedan tittar vi på varandra. Ingen stiger ur bilen. Vi tittar på varandra och brister i skratt. Saken är helt enkelt den att ingen av oss har den minsta lust att gå ut och antasta folk på gatan”, beskriver Gun-Britt Sundström, ett försök att få ”mänsklig anknytning” till ett reportage om daghemsbrist.

I år har Gun-Britt Sundström gett ut boken Skrivliv, där hon publicerar dagboksanteckningar från åren 1965 till 1978 från ett intellektuellt stockholmsperspektiv. Mycket intressant läsning åtminstone för oss som var med de här åren. Inte minst för de inblickar den ger om livet på DN:s kulturredaktion och för beskrivningen av tillkomsten av hennes succébok Maken, som idag betraktas som en svensk klassiker.

Efter den skrev hon inga fler romaner, vilket vi var många som beklagade. Jag gillade det mesta hon skrev, inte bara det skönlitterära utan även krönikorna, som i DN på den tiden hette Motrot, och recensionerna. Det fanns nog en tid jag gärna hade velat vara som hon, det vill säga någon som skrev böcker och som jobbade på DN:s kulturredaktion. Senare gick hon till Bibelkommissionen och min avund försvann. Idag är hon en av de fem utomstående som ska bistå Svenska Akademien med att få fram en nobelpristagare i litteratur till nästa år. Är osäker på att det är något man bör avundas henne.

När jag nu läser Skrivliv inser jag att våra vägar en gång nästan korsades. Höstterminen 1969, när jag började på Journalisthögskolan, gjorde en grupp från Stockholm ett besök i Göteborg:

”Skolresan blev ett ganska misslyckat projekt ur förbrödringssynpunkt. På JHG är JHS känd som ”kommunisthögskolan” och vi kände oss inte mer än måttligt välkomna på deras Ingressen-fest (de gör alltså övningstidningen Ingressen liksom vi gör Anfangen). Men roligt hade vi.”, är dagbokscitatet från den utflykten.

Det roliga hade stockholmarna tydligen på egen hand på hotellet. Där hade de kuddkrig och lekte levande charader. Någon gestaltade då kursboken Vårt behov av press, radio och TV, vilket man ju gärna hade velat se. Men jag har inget minne av några gästande stockholmare eller att vi gjorde någon svarsvisit när vi var i Stockholm. Det var nog ett misslyckat förbrödringsprojekt.

Författaren:

Gun-Britt Sundström är född i Stockholm 1945. Hon debuterade 1966 med Student 64, en självbiografisk roman om studietiden i Uppsala. 1973 kom För Lydia, som är en samtida version av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, ur kvinnans perspektiv. Främst förknippas hon med  Maken - en förhållanderoman, som kom 1976. I Skrivliv framgår i hur hög grad den bygger på egna erfarenheter. Generationer av läsare har gillat Maken, själv säger  Gun-Britt Sundström sig ha varit trött på den i 42 år. Efter den har hon inte skrivit fler romaner utan ägnat sig åt översättningar av såväl Gamla Testamentet som av romaner samt skrivit och barnböcker. I Skrivliv funderar hon många gånger på om hon ska doktorera och i så fall om vad. Det blir aldrig så men 2003 utnämndes hon till hedersdoktor vid Stockholms universitet bland annat för "sin språkliga lyhördhet".