Den 37-årige Jan Myrdal om döden

Bokhyllorna är på väg att svämma över så denna gråa allhelgonadag var det dags för rensning. Efter moget övervägande lyckades jag hitta tre fula, ointressanta gamla engelska pocketböcker som jag ansåg mig kunna skiljas ifrån samt första delen av Benvenuto Cellinis liv, skildrat av honom själv. Den blev dock kvar eftersom maken ansåg den som oslängbar.

Elva svenska författare har i kalendern Vinter-
gatan från 1964 beskrivit vad de skulle göra
om de hade tre timmar kvar att leva. Bland
dem Jan Myrdal,som avled 29 oktober 2020,

Då gav jag upp och ägnade mig åt ett upphittat exemplar av Svensk Författarförenings kalender Vintergatan från 1964 med titeln Tre timmar kvar att leva. Mest för att Jan Myrdal, som avlidit dagen innan, var en av de elva författare som fått i uppdrag av redaktören Stig Ahlgren att skildra hur de skulle agera om de visste att de skulle dö om 180 minuter.

Jan Myrdal intar en rationell position i förhållande till döden. Religionen är honom främmande.

”Odödlighet, besvärjelser, maskerade söndags-schamaner, klockringning, himmelsgudar och underjordsjävlar tycktes mig, och tycks mig än, blott vara en serie pinsammma utmaningar mot förnuftet”, skriver han.

Döden är slutet och vi ska alla dö en gång, En insikt Jan Myrdal ända sedan tonåren upplevt som en befrielse, som manar till handling.

”Jag har därefter alltid utgått från att jag vid lämplig tidpunkt och efter noggrant övervägande kommer att släcka mig som man blåser ut ett ljus. (Och inte vänta alltför länge, som Napoleon.) Och det är en stor trygghet.”

När Jan Myrdal skrev detta var han 37 år och skulle komma att leva ytterligare 56 år.  Idag vet vi att han lät sitt ljus brinna ut. Man kan undra om han under sina sista dagar på Varbergs sjukhus tänkte på Napoleon. Enligt Myrdals text i boken förebrådde kejsaren sig att ”han inte dött vid Moskva eller åtminstone vid Waterloo”.

För en 37-åring är ålderdomen något som ligger långt fram och som man inte tänker utsätta sig för. Men när man väl är där vill man trots allt vara med ett tag till. För att se vad som händer. Kanske också göra saker lite bättre. Den unge Jan Myrdal verkar inte helt omedveten om detta. I inledningen till boktexten skriver han om en kvinna som ligger för döden och planerar för hur hon ska märka sina lakan i framtiden för undvika att fotändan kommer mot ansiktet.

Jan Nilssons illustration till Jan 
Myrdals bidrag "Att döda".

Själv hoppas Jan Myrdal på att han använder sina sista timmar till att medvetandegöra "om den mänskliga situationen för att bryta ner maktstrukturerna innan de förintar oss". Och det är väl det han ägnat sitt liv åt om inte ända fram till slutet så bra länge. Även om man inte delar hans åsikter är det en imponerande skriftställargärning.

De övriga författarna som skriver på temat ”tre timmar kvar att leva" är Babro Alving, Kerstin Anér, Werner Aspenström, Elsa Grave, Lars Gustavsson, Lars Gyllensten, Lars Görling, Olle Holmberg, Erik Lundegård och Vilhelm Moberg. Eftersom namnen publiceras i bokstavsordning kommer Jan Myrdal sist. Han var också den som blev sist kvar. Boken blir kvar i hyllan. 

 

 

 

”