Simone och jag var aldrig särskilt lika

Ett reafynd från det sena 1960-talet,
 första delen av Simone de Beauvoirs
 memoarer

Av namnteckningen på försättsbladet att döma var jag väldigt ung när jag på rea köpte Simone de Beauvoirs En familjeflickas memoarer. Ett köp jag på ett förmätet sätt var väldigt stolt över. Som om boken i sig skulle göra mig till en intellektuell. Inte som Simone förstås, men kanske fanns där en Sartre för mig därute någonstans. Föga anade denna romantiska tonåring vilka konflikter som doldes bakom den intellektuella tvåsamhet jag tyckte mig se hos detta par och drömde om för egen del.

Jag var inte särskilt intellektuell som ung heller och boken stod länge oläst i hyllan. Sannolikt dröjde det en bit in på 1970-talet innan den togs fram. Då var jag inne på en högst oakademisk bana som journalist på Vestmanlands Läns Tidning. En arbetsplats starkt präglad av manliga strukturer. Möjligen hade även Simone sin betydelse för att jag då var med och försökte starta en lokalavdelning av Grupp 8 i Västerås. Hon var trots allt en feministisk ikon.

Nyutgåva lockar till omläsning
När jag nyligen läste Amanda Svenssons recension i Sydsvenskan av nyutgåvan av En familjeflickas memoarer fick jag lust till omläsning och letade fram mitt häftade och förvånansvärt slitna exemplar. Tryckåret är 1962.  Översättningen är gjord Eva Alexanderson och språket tidvis arkaiskt. De enkla flickor som borgerlighetens unga män till den unga Simones förtrytelse roar sig med beskrivs till exempel som ”lättfärdiga grisetter, midinetter och cousetter”.

Nyutgåvan av Simone de Beauvoirs En
familjeflickas memoarer utgiven av
Modernista.

När jag nu läser om Beauvoir i mogen ålder ser jag henne inte längre som en förebild på samma vis. Författaren till Det andra könet var mera en teoretiker på feminismens område än någon som i sin vardag praktiserade systerskap. Inte heller var förhållandet till Sartre något föredöme. De var knappast ett par som ”stod i bredd”, för att använda Ebba Witt Brattströms favorituttryck för att skilda den jämställda relationen.

En stark flickas memoarer
Men man kan bortse från detta när man läser En familjeflickas memoarer eftersom det är en så stark barndomsskildring. Här beskrivs en flicka som till att börja med fogligt anpassar sig till sin borgerliga uppfostran. ”Jag kände på mina axlar det ofrånkomligas betryggande ok”, beskriver hon sin inställning till föräldrarna. Hon var övertygad om att de ville hennes bästa och att det var Guds vilja som talade genom deras munnar.

Tron på föräldrarna bevarade hon längre än tron på Gud. Trots att hon gick i en katolsk privatskola blev hon tidigt ateist, även om hon inte avslöjade det utan betedde sig  en god katolsk familjeflicka. ”Mellan det jag var inför mig själv det jag var för andra fanns inte som helst samband”.

Simone de Beauvoir var av god familj, men det var en fattig familj. Fadern förlorade sin förmögenhet under första världskriget och hans båda döttrar kunde inte räkna med någon hemgift. På sätt och vis var det deras smala lycka. De slapp inrikta sig på ett konventionellt äktenskap utan kunde skaffa sig en utbildning. Simone skulle bli lärare och var en lysande student, något som hennes far hade en mycket kluven inställning till. Å ena sidan var han stolt över hennes framgångar, å andra sidan var detta inte hennes uppgift som kvinna och något som gjorde familjens sociala misslyckande uppenbart.

Smart och självgod
Den unga Simone de Beauvoir var smart och målmedveten, men rätt självgod och inte alltid sympatisk. Hon är tidigt inriktad på att bli något och söker sig till människor som kan hjälpa henne på vägen. De andra är hon rätt ointresserad av.

”Oändligt stora uppgifter väntade mig, jag krävdes fullt och helt; om jag tillät mig minst avsteg förrådde jag min mission och förfördelade mänskligheten”, beskriver hon den insikt hon drabbades av när hon stirrade ner i föräldrahemmets trådslitna hallmatta.

När hon kommer till Sorbonne möter hon sina intellektuella jämlikar, bland dem Sartre. En man som motsvarade de drömmar hon haft som 15-åring. ”Han var dubbelgångaren, hos vilken jag återfann alla mina manier, upphettade till vitglödgad frenesi”, är hennes beskrivning av mannen hon är övertygad om aldrig kommer att försvinna ur hennes liv.

”Man föds inte till kvinna, man blir det”, är det citat som mest förknippas med Simone de Beauvoir. En familjeflickas memoarer är hennes beskrivning av hur den kvinna hon kom att bli formas. I förordet till andra delen av memoarerna ”De bästa åren”, som tillägnats Sartre, skriver hon:

”… har aldrig glömt hur jag som ung flicka vädjade till den kvinna som jag en gång själsligen och kroppsligen skulle komma att absorberas av, så att ingenting alls, inte ens en handfull aska skulle bli kvar av mig själv: jag besvor henne att hon en dag skulle rädda mig ur det tomma intet dit hon hade förvisat mig”.

I år är det 30 år sedan Simone de Beauvoir dog. Att hennes memoarer kommer ut i ny upplaga och görs tillgängliga för en ny generation kvinnor visar att hon räddade sig själv ur det tomma intet. Kanske också läge för en nyutgåva även av De bästa åren, som kom på svenska 1984. Eller, för oss som har den i bokhyllan ,för en omläsning. Dock vill jag minnas att jag tyckte att den var tråkigare än skildringen av de första 20 åren av hennes liv.

Om författaren.
Simone de Beauvoir föddes 1908 i en katolsk adelsfamilj i Paris.  Efter universitetsstudier i humaniora och matematik studerade hon filosofi vid Sorbonne där hon blev kurskamrat med Jean-Paul Sartre. Han gick ut som kursetta, hon som tvåa och som en av de första franska kvinnorna att avlägga denna examen.  Under åren 1929-1943 undervisade Simone de Beauvoir i filosofi vid en rad läroverk runt om i Frankrike.

Andra delen av memoarerna De bästa åren,
kom ut på svenska 1984.

1943 inleddes hennes skönlitterära författarskap med Den inbjudna,

som inte översattes till svenska förrän 2009. Mandarinerna, som kom ut 1954 belönades med Goncourtpriset samma år och kom i svensk översättning 1992. Mest känd är hon för sin epokgörande studie Det andra könet, utgiven i två delar 1949, svensk översättning 2002. Här beskriver hon den västerländska kvinnans levnadsvillkor och kamp för frigörelse och likaberättigande.

1958-1972 publicerade Simone de Beauvoir sina memoarer. Serien inleddes med En familjeflickas memoarer och kom att omfatta ytterligare fyra böcker: De bästa åren, Världen öppnas, Världens gång och Allt som allt. Men det självbiografiska projektet innefattar även Avled stilla, som skildrar moderns död samt La cérémonie des adieux (1981) och Lettres au Castor (1983) där merparten av Sartres och Beauvoirs korrespondens återfinns.

Ända till sin sista dag i livet, 14 april 1986, fortsatte Simone de Beauvoir att arbeta aktivt med den tidskrift hon och Sartre grundade 1945, Les Temps Modernes.

Nyutgåvan av En familjeflickas memoarer ges ut av Modernista. Förordet är skrivet av Åsa Moberg, som 2009 gav ut boken Simone ochjag, där hon väver samman sitt och Simone de Beauvoirs liv. Åsa Moberg har också översatt Mandarinerna, tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos. En bok som för övrigt också vore värd en nyutgåva.

 

 

.