Yllet är på en gång högaktuell och helt passé

I hallen utanför vårt badrum står en 35 centimeters välfylld Billyhylla. Den rymmer Lars Gustafssons samlade verk. Samlingen är makens förtjänst, jag har aldrig varit någon Gustafsson-fan. Dels för att jag inte är någon lyrikläsare, dels för att herr Gustafsson offentliga person har stått i vägen för hans texter. Jag uppfattade honom som en gnällig och dryg besserwisser, som jag inte hade lust att ägna tid åt. Även om jag med åren blivit mer fördragsam och med behållning läst många av hans samtidskommentarer i Expressen.

Yllet kom ut 1973 och beskrivs på baksidestexten som
Lars Gustafsson mest lättlästa hittills. Omslagsbilden
är en målning av författaren.

Några dagar efter Lars Gustafssons död var jag utan läsning.

Läs Gustafsson, sa maken.

Jag lydde uppmaningen och greppade Yllet från hyllan utanför badrummet. Jag hade läst den förr och mindes att jag gillade den. Inte minst berättelsen om den törstige morbror Knutte som på cykel gav sig iväg genom den västmanländska skogen för att fylla på förrådet av flaskor.
Första gången jag läste Yllet, som kom ut 1973, var jag rätt nybliven västmanlänning och räknade inte med att bli kvar.  Vid omläsningen har jag bott här i mer än 45 år och fastnar framför allt för att det är en så kärleksfull och fyndig Västmanlandsskildring.

Svartåns flöde beskrivs som att den ”flyter trög som en kommunalman från Kolbäck som debatterar för ett nytt reningsverk”. 

Västerås domkyrkas spira hyllas:

”Det är den brantaste, den djärvaste kyrkspira jag vet, och en sådan där sensommarkväll roterar kajorna omkring som planeter eller småsatelliter krig en sol och mitt i alltsammans det vassa genomträngande ljuder av tornsyrsorna”.

Svartån och domkyrkospiran har inte förändrats nämnvärt sedan 1970-talet. Mer förvånande är att man också känner igen en del av tidsandan. Att det finns människor och bygder som lever vid sidan om. Att def finns sprickor i muren, eller möjligen i samhällsbygget, som inte har blivit mindre på de dryga 40 år som gått sedan Yllet skrevs.

Annat är så tidstypiskt att man nästan blir rörd för att det känns så förgånget. När hörde man senast ord som Carlssonhögtalare, Mjölkcentralen, gruvstrejken, FNL-märken, hermodskurser eller Domus?

Och när kände man senast doften av vått ylle? Denna tröstlöshetens doft som förföljer Lars Herdin i hans sorgliga lärarliv i Trummelsberg. En plats som för övrigt starkt påminner om det Fagersta där jag tillbringade några vikariemånader på VLT:s lokalredaktion. Även om det där snarare  luktade torrt papper och kvarglömt kaffe än vått ylle, var det för mig ändå rätt tröstlöst.

Idag , den 17 maj 2016, skulle Lars Gustafsson ha fyllt 80 år. Tror jag högtidlighåller det med att plocka fram ännu en bok ur hyllan.

Fotnot: Yllet finns för närvarande endast att köpa antikvariskt och som e-bok i samlingsvolymen Sprickorna i muren som också innehåller Herr Gustafsson själv; Familjefesten; Sigismund och En biodlares död