Spännande kvinnoliv från mormors bokhylla

I min mormors bokhylla fanns inte många böcker. Hennes läsande inskränkte sig till Nya Norrland. I den mån hon i övrigt satt ner så var det ett handarbete eller något som skulle lagas som sysselsatte henne. Hon hade dock en bok med fotografier som fascinerade mig. Den hette I kvinnans värld och visade på kvinnoliv i andra världar än de jag kände till.

En högkvalitativ bok inser jag nu. Bilderna var tagna av KW Gullers, texterna skrivna av författaren Alice Lyttkens. Sannolikt hade de även publicerats i tidningen Vi, som gav ut boken på Kooperativa Förbundets bokförlag 1950.

”Naturen har utsett kvinnan till livgiverska, en uppgift som i sin tur sätter hennes livvårdande instinkter i funktion. Det är med andra ord omkring kvinnans moderlighet som enligt vårt förmenande  kvinnans värld har vuxit fram”, skriver Alice Lyttkens i förordet.

Hennes texter brydde jag mig aldrig om som barn. När jag läser dem nu finner jag dem högstämda, distanserade och opersonliga. Det är bilderna som fascinerar, då som nu. Bilder av kvinnor i ett försvunnet Sverige, som nog var på väg bort redan när jag upptäckte boken någon gång i skiftet mellan 1950- och 60-tal. Här finns bondhustrun, som på cykel och med ett av barnen på pakethållaren tar in korna till mjölkning, Brita Johansson, som jobbar på Textilkonsum i Karlstad och gamla mor Emma som sitter i kökssoffan och läser Amerikabrev från barnen.

Fast varken gamla tanter, bondfruar eller konsumexpediter var tillräckligt främmande för att jag skulle bli riktigt fascinerad. Än mindre den medelklassiga hemmafrun, som med sin symaskin och sitt skurande påminde om min mamma. Det jag tyckte var spännande var slumsystern i storstaden och barnmorskan i lappmarken. Här gav bilderna inblick i världar jag aldrig annars såg

”I Frälsningsarméns barnhem får många små vilsna fåglar skydd. Kanske mor och far är skilda, kanske de ingen bostad har. Eller mor ligger sjuk. Eller far blir alltför våldsam av spriten. Barnen är de olyckliga omständigheternas eller ansvarslöshetens offer”, läste jag i bildtexten till en bild där en stackars  guldlockig flicka får hjälp avslumsystern.

Barnmorskan i Arjeplog är än mer spännande. Man får se henne åka skidor i spårlös terräng, dricka kaffe på fat för att det ska gå fort, åka släde i snö, lyssna med tratt på gravidmage och så till sist visa upp den nyfödde, tryggt placerad i en ståltrådkorg, för modern.

”Kvinnan är framförallt mor. Hon är Eva. Hon är Maria. Och hon är bindemedlet mellan generationerna”, lyder Alice Lyttkens slutord i boken.

Om jag någon gång går i analys ska jag reflektera över hur det har påverkat mig att jag i mycket unga år varje år återkom till dessa ord och dessa bilder hos mormor.

Författaren:

Alice Lyttkens 1897-1991, betraktas som en pionjär bland feministiska författare. Hon debuterade 1932 med romanen Synkoper. Hon skrev 54 böcker. De första  handlade om den moderna kvinnans situation, men hon blev mest känd för sina historiska romaner. Hon skrev också en populärvetenskaplig serie om kvinnans historia. Under många år var hon den författare som lånades flitigast på biblioteken.

Fotografen:

KW Gullers 1916-1998, Stockholmare och stockholmsskildrare, också känd som förebilden för Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg. Han fick sin första kamera som tolvåring och började sedan jobba i Stockholms ledande fotofirma.  1938 startade han egen firma. Han gav ut 100 fotoböcker i färg och svarvitt. En av hans specialiteter var industrifotografering. Begreppet Made in Sweden kom i hög grad att bildsättas av K. Gullers. Hans bild- och negativsamling finns nu hos Nordiska Museet. 2010 kom en del av hans bilder av efterkrigstidens Sverige i nyutgåva i boken När vi byggde landet av Daniel Braw utgiven av Gullers förlag.

 

Sarkasmernas drottning

Dorothy Parker är en författare jag inte ägnat en tanke på mycket länge. Men idag dök hon plötsligt upp i två olika sammanhang. På Facebook citerades en typisk Parker av den ordglade Dan Linder:

När du svär att du är kär,
skälvande och betagen,
och han lovar att han är
din till domedagen -
kan du skriva upp det här,
någon blir bedragen.

Dikten heter i original Unfortunate coincidence och kommer från debutsamlingen Enough rope. Översättningen är troligen gjord av Kerstin Hallén, som tillsammans med Uno Florén gav Dorothy Parker svensk språkdräkt i en samlingsvolym utgiven 1978 av Bra Böcker. Dikten är typisk Parker både för sin poetiska pregnans och för sin svartsyn. Vackra kärleksdikter att läsa på bröllop får man leta förgäves efter hos Dorothy Parker.

 

Den andra Parkerdikten jag stötte på idag är grövre i tonen och enklare i formen. Den dök upp i en intervju  i Femina med deckarförfattaren Mons Kallentoft om hans nya bok Food junkie, där han skriver om sin jakt på den ultimata smakkicken.  På frågan om favoritdikt citerade han denna:

 

I liketo have a Martini
Two at the very most
After three I am under the table
after four I am under my host

 

Detär lite oväntat att det är två män som citerar Dorothy Parker. Jag har alltid betraktat henne som en författare som mest tilltalar kvinnor. Jag beundrade henne när jag var ung. För stilsäkerheten, för oräddheten att strö sarkasmer omkring sig och för att hon verkade så cocktailcool, vilket jag aldrig var, men gärna skulle ha velat vara. Jag är dock inte helt främmande för sarkasmer, men de har snarare hörts i fikarum än i barer.

 

I min bok  hylla finns två Dorothy Parker. Förutom Bra Böcker-samlingen, som pryds av ett lite för romantiskt porträtt av författaren, också en amerikansk 70-talspocket The Portable Dorothy Parker utgiven av The Viking Press. Förordet är detsamma, skrivet av Brendan Gill, journalist på The New Yorker, som Dorothy Parker var med och startade 1925. I den amerikanska samlingen finns inte bara dikter och noveller utan också tidningsartiklar och recensioner.

 

”Omfångetav hennes samlade verk är inte stort, och innehållet väger ofta ganska lätt, men författaren är kanske lyckligare lottad än hon anade: hon hade inte räknat med att hennes verk skulle överleva, och att hon alltjämt skulle läsas i skolor och universitet av ungdomar som är barnbarnsbarn till hemmes samtida – det skulle säkert ha glatt och förvånat henne”, skrev Brendan Gill 1973.

 

Minst lika förvånad skulle hon nog vara över att hon idag har en egen hemsida, att man kan gå guidade promenader i hennes fotspår i New York och att det finns T-shirts med ett av hennes mer kända citat:  ”Men seldom makes passes at girls who wear glasses”. Inte mitt favoritcitat av förklarliga skäl. 

 

Författaren:

Dorothy Parker (1893-1967). Hon var född i en välbärgad familj i New Jersey. Mamman dog under hennes första levnadsår. För att komma ifrån sin stränge far och sin ännu strängare styvmor flyttade hon  som 18-åring till New York. Där fick hon jobb som teaterrecensent på Vanity Fair och blev snabbt en som syntes i det litterära vimlet. Hon var en av grundarna av det litterära sällskapet Algonquin Round Table, som varje dag i tio års tid träffades  på New York-hotellet, till nöje och nytta. Hennes första diktsamling Enough Rope, kom ut 1926. Därutöver publicerade hon ytterligare två diktsamlingaroch två novellsamlingar. 1934 gifte hon sig med Alan Campbell och paret flyttade till Hollywood, där de blev framgångsrika manusförfattare med bland annat två Oscarsnomineringar. Hennes vänsteråsikter gjorde det dock omöjligt för henne att fortsätta under McCarthy-åren och hon återvände till New York. I sina tidiga dikter flirtade hon med döden, men kom att leva tills hon blev 73 år. De sista åren bodde hon ensam med sin hund på ett litet hotell i New York.