Sarkasmernas drottning

Dorothy Parker är en författare jag inte ägnat en tanke på mycket länge. Men idag dök hon plötsligt upp i två olika sammanhang. På Facebook citerades en typisk Parker av den ordglade Dan Linder:

När du svär att du är kär,
skälvande och betagen,
och han lovar att han är
din till domedagen -
kan du skriva upp det här,
någon blir bedragen.

Dikten heter i original Unfortunate coincidence och kommer från debutsamlingen Enough rope. Översättningen är troligen gjord av Kerstin Hallén, som tillsammans med Uno Florén gav Dorothy Parker svensk språkdräkt i en samlingsvolym utgiven 1978 av Bra Böcker. Dikten är typisk Parker både för sin poetiska pregnans och för sin svartsyn. Vackra kärleksdikter att läsa på bröllop får man leta förgäves efter hos Dorothy Parker.

 

Den andra Parkerdikten jag stötte på idag är grövre i tonen och enklare i formen. Den dök upp i en intervju  i Femina med deckarförfattaren Mons Kallentoft om hans nya bok Food junkie, där han skriver om sin jakt på den ultimata smakkicken.  På frågan om favoritdikt citerade han denna:

 

I liketo have a Martini
Two at the very most
After three I am under the table
after four I am under my host

 

Detär lite oväntat att det är två män som citerar Dorothy Parker. Jag har alltid betraktat henne som en författare som mest tilltalar kvinnor. Jag beundrade henne när jag var ung. För stilsäkerheten, för oräddheten att strö sarkasmer omkring sig och för att hon verkade så cocktailcool, vilket jag aldrig var, men gärna skulle ha velat vara. Jag är dock inte helt främmande för sarkasmer, men de har snarare hörts i fikarum än i barer.

 

I min bok  hylla finns två Dorothy Parker. Förutom Bra Böcker-samlingen, som pryds av ett lite för romantiskt porträtt av författaren, också en amerikansk 70-talspocket The Portable Dorothy Parker utgiven av The Viking Press. Förordet är detsamma, skrivet av Brendan Gill, journalist på The New Yorker, som Dorothy Parker var med och startade 1925. I den amerikanska samlingen finns inte bara dikter och noveller utan också tidningsartiklar och recensioner.

 

”Omfångetav hennes samlade verk är inte stort, och innehållet väger ofta ganska lätt, men författaren är kanske lyckligare lottad än hon anade: hon hade inte räknat med att hennes verk skulle överleva, och att hon alltjämt skulle läsas i skolor och universitet av ungdomar som är barnbarnsbarn till hemmes samtida – det skulle säkert ha glatt och förvånat henne”, skrev Brendan Gill 1973.

 

Minst lika förvånad skulle hon nog vara över att hon idag har en egen hemsida, att man kan gå guidade promenader i hennes fotspår i New York och att det finns T-shirts med ett av hennes mer kända citat:  ”Men seldom makes passes at girls who wear glasses”. Inte mitt favoritcitat av förklarliga skäl. 

 

Författaren:

Dorothy Parker (1893-1967). Hon var född i en välbärgad familj i New Jersey. Mamman dog under hennes första levnadsår. För att komma ifrån sin stränge far och sin ännu strängare styvmor flyttade hon  som 18-åring till New York. Där fick hon jobb som teaterrecensent på Vanity Fair och blev snabbt en som syntes i det litterära vimlet. Hon var en av grundarna av det litterära sällskapet Algonquin Round Table, som varje dag i tio års tid träffades  på New York-hotellet, till nöje och nytta. Hennes första diktsamling Enough Rope, kom ut 1926. Därutöver publicerade hon ytterligare två diktsamlingaroch två novellsamlingar. 1934 gifte hon sig med Alan Campbell och paret flyttade till Hollywood, där de blev framgångsrika manusförfattare med bland annat två Oscarsnomineringar. Hennes vänsteråsikter gjorde det dock omöjligt för henne att fortsätta under McCarthy-åren och hon återvände till New York. I sina tidiga dikter flirtade hon med döden, men kom att leva tills hon blev 73 år. De sista åren bodde hon ensam med sin hund på ett litet hotell i New York.